Viktigt ärende som tappas bort

För två år sedan debuterade Tom Malmquist med diktsamlingen Sudden death. Poeten framställdes då som att ha varit en mycket lovande ung ishockeyspelare som hoppat av en utstakad karriär. Hans diktsamling var lite som ett svar på varför han inte hade fortsatt. Han beskriver spelet som fullt av brutalitet och mobbing. Den som tror att sporten är en trevlig fritidssyssla och att lagandan är något positivt får mardrömmar när den läser samlingen.

I den nya diktsamlingen presenteras Malmquist annorlunda. Kanske blev det lite för mycket med den förra presentationen. Nu framhåller man att han förutom att vara poet och musiker "även skriver kulturjournalistik". Jag anar att rollen att vara en avdankad hockeyspelare som börjat busa med lyrik hade sina begränsningar. Det fanns något tillkämpat över det hela - som en avsiktlig offside.

Hans andra diktsamling Fadersmjölken har det finaste omslaget jag sett: klart rött med vit text och något som ser ut som några spillda droppar mjölk. Boken ligger några dagar på mitt nattduksbord och skapar förväntningar.
Helt klart är att Malmquist fortsätter att jobba med mansrollen i en värld full av män. Det är det viktiga ärendet med den nya boken. Men det är ofta en tung text med, för det mesta, svåra meningskonstruktioner som får läsaren att tappa fokus. Visst, texten lyser till för att sedan försvinna.
"Ingemar Johansson, 1959 / En hel nation reser sig, hyllar världsmästaren med jubel / Våldet applåderade farfar / Rättfärdigade på så sätt sin enda beröring / av främmande män."

Läsningen är inte av samma art som det enkla omslaget. Vad hade hänt om Malmquist gått igenom sin text några gånger till. Jag kan inte låta bli att tänka att den nya samlingen fått sin stil för att komma bort från den enkelhet som fanns i debuten. Kanske kan man säga att stilen gestaltar hur svårt det är, för män i allmänhet, att tala om gråt. Jag hade gärna sett att poeten hade knackat hål på sitt språk lite oftare.
"Hann aldrig säga till min pappa att jag älskade honom innan han dog / Kvävd av besvikelsen, att han inte villkorslöst höll av mig / En god vän med brister, inte en far /Jordens centrala bula, utrymmesbristen välver / Vårdagjämningens koordinater / våtarv på det inrutade trädgårdslandet / Jag orkar inte sörja alla som går bort mot sina viljor / Växer, där jag tar mark"
Malmquist namedroppar. Han radar upp fäder: Lars Norén, Östen Sjöstrand, Erik Lindegren, Søren Kierkegaard och så vidare. Det hela är ett ambitiöst projekt, ett steg in i en modernare stil. Men tyvärr känns den här diktsamlingen känns mest som en markering av tillhörighet.

Viktigt ärende som tappas bort

Tom Malmquists anslag är beundransvärt. Tyvärr slarvar han bort det, skriver Magnus Dahlerus.