Vilda däggdjur i språk och folktro

"Mycket talar för att man redan under stenåldern höll igelkottar som ett slags sällskapsdjur vid boplatserna".
Ovanstående citat är hämtat från boken Däggdjur i svensk folklig tradition skriven av nordisten Staffan Fridell och etnobiologen Ingvar Svanberg. Boken är full av intresseväckande, ofta oväntad information som den ovan citerade om igelkotten.

Djuren är inte endast en del av natur och miljö, av vår fysiska omvärld, och av allehanda, ofta djupt rotade folkliga föreställningsvärldar. Själva djurbenämningarna, "namnen", har mycket att berätta om förhållandet mellan djur och människa. De ger djuren identitet. På ett förtroendeingivande sätt diskuteras innebörden av ord som "björn", "varg" och "älg" och deras dialektala referentiella motsvarigheter eller "konkurrentord", som författaren skriver. Inte minst intressanta är de fall där sådana konkurrentord är förvånande få som för 'utter'.

I flera fall finner vi olika beteckningar för han- och hondjur eller, mer exklusivt, för exempelvis kött- och växtätande björnar.
Vissa ord är av osäkert ursprung. Det gäller t.ex. "ekorre". Men i en uppsats i Nysvenska studier 1974 sammanlänkar Lennart Elmevik ordets ursprung med ekorrens snabba och kvicka rörelseschema. Åskådaren kan bara instämma! Utan tvivel är ekorren en av våra livligaste medboende i den svenska naturen. Ekorrskinn var förr mycket åtråvärda. "Ännu på 1930-talet kunde ett ekorrskinn i värde motsvara en halv dagslön för en skogsarbetare".

Någon systematisk utvärdering av de aktuella benämningsmotiven görs inte i boken men påfallande ofta åsyftas pälsens färg. Några benämningar är sena som riksspråksord, t.ex. "grävling" (1900-talet). Tidigare var bl.a. "grävsvin" vanligt. Ett av många parallellfall inom växtnomenklaturen är "maskros", som inte blev ett "självklart" namn i våra floror förrän omkring sekelskiftet 1900. Det är först belagt i tryck 1802. Boken spänner över hela det svenskspråkiga området, inklusive t ex de svenskspråkiga delarna av Finland.

I inledningen diskuteras begreppet 'etnobiologi' och dess historia, lärd och folklig systematik samt tabuord och noaord (ersättningsord) som "gullfot" för "björn" och "varg". Vidare ventileras kortfattat begreppet 'namn'. Författaren betonar att vi bör skilja på djurbenämning (hund) och djurnamn (Karo). I ett särskilt avsnitt berörs djurbenämningarnas ålder.
Vad gäller växter skriver författaren att man bör "undvika att tala om växtnamn när man menar växtbenämningar".

Ur språkvetenskaplig synvinkel tillhör ord som "blåsippa" och "gullviva" en annan referensnivå än ortnamn och personnamn. De förra är artrelaterade, de senare (i princip) individbetecknande. "Blåsippa" (etc) faller då inom kategorin benämning, liksom "hund" och "varg". Men i folkspråket, liksom för övrigt internationellt, är "namn" det gängse ordet för växter. "Namn" speglar en annan upplevelsenivå, en större närhet till växten än "benämning" eller "beteckning". Växten upplevs i namngivningsögonblicket som en individ snarare än som en art. Om vi håller isär den språkvetenskapliga och den folkliga nivån borde vi kunna tolerera både benämning och namn för ord som "blåsippa" och "gullviva". I engelsk botanisk litteratur skrivs ofta de inhemska växtnamnen med stor begynnelsebokstav (Cowslip etc.), vilket antyder en spontant uppfattad frändskap med egennamn.

Boken behandlar över 30 djurarter (inga tamdjur), alla nu hemmahörande i vårt land utom vildrenen, som utrotades i Sverige på 1880-talet, och flygekorren, som ju finns i Finland. Den exklusiva hasselmusen har fått komma med men inte nyinvandrare som mårdhund eller vildsvinet, som efter lyckosamma rymningar från hägn nu åter är en etablerad del av vår fauna. Utbredningsuppgifter i tid och rum ges. Om björnen sägs att den "har trängts tillbaka på grund av jakt". Men den är som bekant på rask frammarsch. Minst 2 500 björnar lär i dag traska omkring i svenska marker. Älgen är däremot på tillbakagång. I årets älgjakt får "endast" 75 000 djur skjutas.

Av våra rovdjur är väl vargen det som är djupast förankrat i folktron, oftast i negativa termer. Ordets ursprungliga innebörd är 'strypare, dråpare'. Efter fridlysningen 1966 finns det nu i vårt land ett drygt hundratal vargar. Ännu 1847 kunde den kände zoologen Sven Nilsson skriva: "Både i Sverige och Norrige är han nu allmän och dess antal synes alltjemt tilltaga, åtminstone i flera trakter". Men under andra hälften av 1800-talet försvann vargen, genom skallgång och hetsjakt, i stort sett från vårt lands södra delar. I min hemsocken i sydvästra Östergötland sköts den sista vargen 1856. Men "varggropar" minner fortfarande om förföljelsen. Boken pryds av vackra bilder från bl.a. Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555), J. W. Palmstruchs Svensk zoologi (1806-9) och av illustrationer till Sven Nilssons Skandinavisk fauna (1820-55).

Trettio kartor visar dialektala ords utbredning på svenskt eller nordiskt språkområde. Fylliga litteraturanvisningar ges i en särskild avdelning. Här saknar jag referenser till Karl Fredgas studier över skogslämmeln. Språk och kultur hör ihop. De har på ett kunnigt, perspektivrikt och intresseväckande sätt vävts samman av Staffan Fridell och Ingvar Svanberg. Deras bok om djuren och människan är ett viktigt och välkommet inslag i den strida strömmen av "naturböcker".

Vilda däggdjur i språk och folktro

Språk och kultur hör ihop. De två har på ett kunnigt, perspektivrikt och intresseväckande sätt vävts samman av Staffan Fridell och Ingvar Svanberg, skriver Mats Rydén