Stritt men alldeles tyst faller regnet på romanen Visslarens första sida. På den sista sidan regnar det åter lika ljudlöst. Det är som om en tät ridå omgav denna berättelse av författaren Ondjaki från Angola som härmed för första gången kommer ut med en bok på svenska. Men när historien väl har tagit fart går regnridån upp och det tycks efter hand råda uppehållsväder.
Vad som då utspelar sig påminner mycket riktigt om ett skådespel, än drömskt och poetiskt, än karnevaliskt brokigt och skränigt. I en liten by på den afrikanska landsbygden upplever invånarna under några dagar en stegrad livskänsla; ett slags påtaglig gudomlig närvaro mitt i den krassa vardagen. Det rör sig om en period av mirakulöst undantagstillstånd – orsakad av något så världsligt som en vissling.
I det inledande av romanens tjugo korta kapitel stiger en främling en morgon in i den tomma bykyrkan och börjar vissla, koncentrerat och målmedvetet och med en ton som överträffar allt vad byns invånare tidigare har hört förut i visselväg. Den fortsatta intrigen är snabbt sammanfattad: Prästen beslutar sig mitt i veckan för att under några dagar stänga kyrkan. När söndagen väl är inne avslöjas en överraskning. Tillsammans med prästen har främlingen vistats inne i den låsta kyrkan och repeterat inför mässan. Denna hålls nu visslande, vilket får häpnadsväckande effekter.
Likt en kort bygata löper handlingens röda tråd utan konkurrens av parallellgator eller sidospår. Så är det viktigaste i Ondjakis roman förstås inte heller intrigen. Intressantast är istället de mångbottnade porträtt av byns invånare som kantar berättelsen: den sysslolöse dödgrävaren Ko Timbalo, den sedan länge döende men ännu trotsigt levande dona Rebenta, den sinnesrubbade Ka Lua, m.fl. Dessa krumelurer presenteras med värme och humor, men också med respekt. Trots tokigheter och skröpligheter framstår de som storslagna i sin mänsklighet. Att den 27-årige Ondjaki räknas som en av de mest lovande portugisiskspråkiga författarna i Afrika tror jag gärna då jag läser hans roman.
Ofta får den mig att tänka på en medeltida karneval. För en dag vände man upp och ner på samhället genom att upphöja de lägst stående medborgarna till kungligheter och hylla de minst aktade företeelserna som om de vore dyrbarheter. I Visslaren sker liknande förvandlingsnummer. Svaga och skamfilade existenser tillåts genom musikens makt här att leva upp igen. Ondjaki gör heller ingen skillnad mellan tillvarons andliga och materiella dimensioner: Bön och erotik, musik och död, skönhet och exkrementer – allt hör hemma i guds skapelse.
Visslaren utgör kort sagt en liten roman med ett gränslöst innehåll. Därtill är den skriven på ett språk som är mångstämmigt och uttrycksfullt och här översatt med fingertoppskänsla. Den främste visslaren misstänker jag är författaren själv, och de udda existenserna – det är vi.