Vivi och Egyptens flora

"Jag tycker att det skulle vara fruktansvärt med någon som helst levnadsbeskrivning", deklarerade botanisten Vivi Täckholm i ett brev 1964. Vid den tidpunkten var hon en etablerad och respekterad forskare, inte bara i Sverige och Egypten - där hon sedan flera decennier var verksam - utan i hela det internationella botaniska vetenskapssamhället. Det är möjligt att huvudpersonen själv ogärna hade velat bli biograferad, men läsaren av Beata Arnborgs gedigna levnadsteckning har ingen anledning att beklaga sig. Det är ett utomordentligt intressant livsöde som framträder.

Vivi Täckholm föddes 1898 som dotter till läkaren Edvard Laurent och dennes maka Lilly, född Bergstrand. Fadern har, åtminstone i Uppsala, främst blivit hågkommen som organisatören bakom föreningen Studenter och arbetare, vilken skapades i mitten av 1880-talet för att förbättra samhällsgemenskapen över klassgränserna. Laurent var son till örtagårdsmästaren i Botaniska trädgården. Hans hustru Lilly var dotter till kemisten Carl Henrik Bergstrand och syster till astronomen Östen Bergstrand. Dottern Vivi, som föddes efter det att föräldrarna hade lämnat Uppsala och bosatt sig i Djursholm, hade således gott vetenskapligt påbrå.

Vivi Laurent tog studenten med lysande betyg 1916. I november 1921 anträdde hon en årslång resa till USA, vilken hon efter hemkomsten skildrade i Vivis resa - Ett år som piga från New York till San Francisco. Boken, som hon själv illustrerade, blev - som Beata Arnborg skriver - "en av det tidiga tjugotalets bestsellers". Reseskildringen utkom i flera upplagor och översattes till fem språk. Lika uppmärksammade blev barnboken Sagan om Snipp, Snapp, Snorum, som Täckholm utgav tillsammans med illustratören Eva Andersson några år senare.
I början av 1920-talet studerade Vivi botanik vid Stockholms högskola, där hon inledde ett förhållande med den sju år äldre docenten Gunnar Täckholm. De ingick äktenskap i september 1926, ett år efter att Gunnar blivit utsedd till professor i botanik vid universitetet i Kairo. Vivi fann sig till en början väl i husmodersrollen, vilket framgår av boken Som husmor i Egypten och av de frilansreportage som hon sände till svenska tidningar. Men även hon var en vetenskapligt skolad botanist, om än på en blygsammare nivå än maken, och ganska snart blev hon involverad i arbetet på universitetet. Makarna Täckholm drevs visserligen av samma intresse för botaniken, men äktenskapet blev inte lyckligt. Gunnar Täckholms alkoholproblem förvärrades i Egypten och vid några tillfällen misshandlade han sin hustru. Vivis syster Maj reste till Kairo när familjen i Sverige förstod att allt inte stod rätt till. Vid det laget förberedde makarna Täckholm dock redan hemresan till Sverige, eftersom Gunnar inte fick någon längre tjänstledighet beviljad av Kungsholms läroverk. I samband med hemresan upphörde i praktiken deras äktenskap, även om det aldrig slutade med formell skilsmässa. Snart nog upplöstes äktenskapet ändå; Gunnar Täckholm tynade bort i tuberkulos och avled i januari 1933. Livet igenom behöll Vivi dock efternamnet Täckholm, sannolikt för att det redan var inarbetat i Egypten, där hon skulle verka under större delen av sitt liv.

Under åren kring 1930 hade makarna Täckholm tillsammans påbörjat en omfattande kartläggning av Egyptens flora, Flora of Egypt (I-IV, 1941-66). Efter Gunnars död föll det på Vivis lott att fullfölja detta arbete. Den egyptiska staten insåg snart värdet av den flora som Vivi hade påbörjat, varför den bekostade hennes återresa till Kairo i februari 1938. Hon fick omgående anställning vid sin gamla institution vid universitetet. Vivi utgav flera populärt hållna Egyptenskildringar, men Flora of Egypt var utan tvivel hennes vetenskapliga storverk. Assistans fick hon under många av egyptiern Mohammed Drar, som hon hade det största förtroende för, både som forskare och som person. Efter femton års arbete förelåg den första volymen i slutet av 1941.
Under kriget vistades Vivi huvudsakligen i Sverige, men när hon återvände till Kairo i oktober 1946 var det för att bosätta sig där mer permanent. Från denna tid verkade hon både som professor vid det amerikanska universitetet i Kairo och som lektor vid Kairouniversitetet. De akademiska framgångarna var uppseendeväckande, mindre för att hon var kvinna och västerlänning än för att hon saknade formella meriter. Hon hade exempelvis aldrig doktorerat. År 1950 respektive 1954 utkom den andra och den tredje delen av Flora of Egypt. Båda volymerna möttes av lovord, vilket även gällde den historiska skildringen Faraos blomster från 1952.
Även i Sverige blev Vivi Täckholms framgångar uppmärksammade och hon förlänades bland annat ett hedersdoktorat av Stockholms högskola 1952. Hon fick priser, ordnar och stipendier och under 1960-talet medverkade hon ofta i svensk tv. Under 1970-talet försökte Vivis systrar utan framgång övertala henne att återvända till Sverige. Trots att Vivi var i 75-årsåldern var hon fortfarande aktiv och ville därför inte lämna sin institution. De politiska oroligheterna i slutet av 1960- och början av 1970-talet verkade heller inte avskräckande på henne. Kort efter sin åttioårsdag i januari 1978 insjuknade hon i lunginflammation, men hon kunde ändå resa till Sverige för en kungamiddag på Stockholms slott i mars. Under Sverigebesöket konstaterades att hon led av långt framskriden cancer. Hon intogs på Karolinska sjukhuset, där hon avled i början av maj.
Vivi Täckholm begravdes i den Laurentska familjegraven på Uppsala kyrkogård, trots att hon själv ville bli jordad i Egypten.

Beata Arnborg har skrivit en mycket läsvärd skildring av en person som fortfarande fascinerar. Med i synnerhet Vivis brevsamling och privata arkiv som utgångspunkt tecknar hon ett porträtt av en oförvägen kvinna, som med glatt humör ägnade sitt liv åt den botaniska vetenskapen. Men bilden är samtidigt motsägelsefull. Vivis relation till sina nära släktingar, inte minst brodern Torbern, var komplicerad och det gällde i viss mån även förhållandet till de yngre systrarna Maj och Gavonne. Inte alla av Vivis böcker blev försäljningssuccéer och det framgår av Arnborgs skildring att hennes förläggare många gånger måste ha suckat över de krav hon ställde. Kontrasten är slående mellan å ena sidan hennes återkommande ekonomiska problem och å andra sidan den enastående generositet som hon visade sina vänner och elever. Hennes julfester samlade varje år hundratals personer och hennes doktorander kunde inte ha önskat sig en mer tillmötesgående handledare. De närmaste eleverna benämnde hon rentav som sina "barn".
Paradoxalt är också Vivis förhållande till hemlandet Sverige. Förutom sin uppväxt tillbringade hon åtskilliga år i Sverige mellan 1929 och krigsslutet, men själv förteg hon gärna detta. Varför vet man inte. "Frågans svar ägde Vivi, vi får inte ta del av det", konstaterar Arnborg. Detta omdöme kunde gälla fler aspekter av Vivis person, som fortfarande efter läsningen av Professor Vivi i vissa avseenden framstår som gäckande. För detta kan dock inte Beata Arnborg lastas. Hennes biografi är väl värd att läsas och fångar de yttre ramarna av Vivis liv och karriär på ett utmärkt sätt. Däremot är det synd att den saknar personregister, vilket hade underlättat bokens användning som referenslitteratur.

Vivi och Egyptens flora

Beata Arnborg har skrivit en mycket läsvärd biografi över Vivi Täckholm, den svenska botanisten som ägnade flera decennier åt att kartlägga Egyptens flora, skriver Carl Frängsmyr.