Vuxna fast mitt i livet

Barn har blivit mode läser jag i en tidning. En ny accessoar bland kändisarna. Så absurt.
Så är det knappast för Emma och Jimpa, i Pernilla Glasers nya roman 40 minus, som efter misslyckade IVA-behandlingar fastnat mitt i livet. Barnet skulle bli det naturliga steget vidare - men tar istället all plats med sin frånvaro och skapar en kil mellan dem båda.
Detta gör Emma allt mer hysterisk och utagerande som en förvuxen tonåring. Hon super sig allt oftare totalplakat, shoppar i det närmsta tvångsmässigt och klänger allt mer desperat på Jimpa ju mer han fjärmar sig. Samtidigt, under den forcerade ytan, den vilsna kvinnan med en längtan så stor att hon nästan går sönder.

Jimpa: utifrån sett klichén av den tyste känslomässigt hämmade mannen. Eller också, vad det lider, den tyste av sorg inneslutne. Jag gillar dem inte.
Så var det också med huvudpersonen i Glasers förra bok Mitt rätta jag, som var en förvuxen oansvarig glidartyp, vars berättelse jag läste med stor behållning.
Också i denna bok söker jag förståelsen och det underliggande bevekelsegrunderna - men det vill sig inte riktigt. Emmas accellerande desperation och livssmärta är på många sätt bra beskriven, och blir nästintill klaustrofobisk att läsa. Lite sådär som när man tittar på tv och det blir för jobbigt och man vill hålla för öronen, begrava sitt ansikte i kudden. Hon blir dock för mycket. Han däremot för lite: för oförklarad och stängd - allt för länge. Båda saknar den där verkliga komplexiteten som en människa rymmer. Personerna blir mera av stereotyper eller en sorts modell vars syfte är att bära fram det tema Glaser vill beskriva, där ämnet är viktigare än karaktärerna.

Trots det läser jag som en besatt i en sorts romaniskt förhoppning om att de två slutligen ska nå varandra, att jag ska förstå dem. Även om Glasers böcker blivit allt mer bagatellartade måste hon ändå tillskrivas förmågan av att skapa ett enormt framåtdriv i sina texter. Ja, hon är en riktig bladvändare, Glaser, så också i sina tidigare böcker. Inte minst i hennes oöverträffade debut Robson, om hennes älskades livskamp och död.
40 Minus ska också sägas följa Glasers egen generation. I alla fall den välbeställda medelklass som befolkar innerstan eller de mer exklusiva områdena i Stockholms ytterkant. De där som inte tycks sakna något, som vet allt om de rätta vinerna, märkeskläderna och surdegsbröden. Allt det där drar Glaser fram till skrattspegeln. I mångt säkert ett storstadsfenomen även om barnlöshet är något som drabbar oavsett tid och plats.
Utan att avslöja för mycket, så blir slutet inte det jag hoppats på. Städerskan Kriss, i rollen som den "riktiga människan", förlöser Emma och på så sätt också Jimpa. Hon skapar den katharsis boken behöver för att vända. Tyvärr väcker denna rening samma känsla som när en deckares intriger slutligen ska vävas samman och författaren inte förmår skapa de trovärdiga förklaringar berättelsen kräver. Då känner man sig lite lurad.

Vuxna fast mitt i livet

Pernilla Glasers 40 minus är en riktig bladvändare. Men den hennes tidigare böcker är bättre, skriver Maria Nyström.