Wodehouse - en pueril klasssiker

I Robert McCrums omfångsrika biografi över P G Wodehouse skildras dennes utveckling från pojkboksförfattare på pueril nivå till raffinerad stilknonstnär och oöverträffad konstruktör av absurda intriger, skriver Staffan Bergsten.

Litteratur2004-12-27 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Robert McCrum: Wode­house. A life. (Viking/ Penguin Books)

Pojkboksförfattare eller en av den engelska litteraturens klassiker — vad ska man kalla P G Wodehouse? Både ock eller, rättare sagt, först det ena och slutligen det andra. 1930-talet var hans storhetstid då han lästes över hela världen men hans första bok utkom redan 1902 och den sista postumt 1977. Däremellan hann han med ytterligare uppemot hundra böcker, ett mycket stort antal noveller, kåserier m m i tidningar och tidskrifter samt diverse filmmanus, kupletter och vistexter till musikaler och lustspel, ofta i samarbete med kompositörer som Jerome Kern och Cole Porter.

Tid att leva?
Visserligen blev han 93 år gammal och arbetade in i det sista, men man kan ändå undra hur han fick tid att leva. I själva verket blev det inte så mycket med det. Skrivandet fyllde större delen av hans dag var han än befann sig, hemma, på
hotell eller resa, som gäst hos någon bekant, ja, till och med i interner­ingsläger under andra världskriget. När han inte satt vid skrivmaskinen föredrog han att gå på långpromenad med hunden. Det låter knappast som ett tacksamt ämne för en biografi men fyller ändå mer än 500 sidor i Robert McCrums nyutkomna levnadsteckning: Wodehouse — A life.

Synnerligen detaljerad
Det hör för all del till att engelska biografier ska vara tjocka. Nyligen publicerades den tredje och avslutande delen av en bok om Graham Greene på sammanlagt 2 500 sidor. Men så gjorde Greene också mycket annat än skrev. McCrum löser sin uppgift dels genom att göra sin krönika synnerligen detaljerad år för år, dels genom utförliga skildringar av de publicistiska miljöer i London och New York där Wodehouse verkade — som vuxen bodde han lika mycket i USA som i England. Till vardags är McCrum litterär redaktör för Londontidningen Observer och ägnar stort spaltutrymme där åt dagens litterära skvaller.

Internatskola
Grundläggande fakta i Wodehouses liv är lätt sammanfattade. Född 1881, fadern högre brittisk kolonialtjänsteman i Hongkong varför sonen Pelham, Plum kallad, sattes i internatskola där han enligt egen utsago trivdes utomordentligt väl. Livet igenom idealiserade han sin skola som fick ersätta familj. Mellan tre och femton års ålder var han allt som allt tillsammans med sina föräldrar under sex månader. I motsats till många andra engelska pojkar i samma situation utvecklade han aldrig några homosexuella tendenser. Han blev i stället asexuell och när han så småningom gifte sig förblev äktenskapet vitt och han tolererade utan svartsjuka sin hustrus vidlyftigheter.

Pueril nivå
Självbehärskning och den perfekte gentlemannens "stiff upper lip" utmärkte honom men hindrade inte att han mestadels tedde sig vänlig och gladlynt. De frustrerade känslor han rimligtvis måste ha burit på var inlåsta så djupt nere i personligheten att de aldrig kom fram, inte ens i det han skrev. Emotionellt stannade både hans liv och verk på en pueril nivå — det är McCrums diagnos.
Så länge han höll sig till skolhistorier och berättelser där cricket och golf står i centrum passar denna pojkaktiga mentalitet. Det märkliga ligger i hans gradvisa utveckling till raffinerad stilkonstnär och oöverträffad konstruktör av absurda intriger.
Under den dilettantiska masken dolde han en omfattande klassisk bildning förvärvad under många års skolstudier i grekiska och latin. Under sista året i skolan deltog han t ex i en uppsättning av Aristofanes komedi Grodorna — på originalspråket!

Kärleksintriger
Av de romerska komediförfattarna Plautus och Terentius lärde han sig att laborera med stående typer som den enfaldige unge herremannen och hans klipske betjänt vilka i förädlad form blev gentlemannen Bertie Wooster och hans allt i allo Jeeves. De fåniga kärleks­intrigerna utgör ofta en inversion av den klassiska komedins älskande par som efter motstånd från den äldre generationen till slut lyckligen förenas. Hos Wodehouse gäller det för hjälten att slingra sig ur en förlovning för att återgå till ett sorgfritt ungkarlsliv på Drönarklubben i London eller som ambulerande gäst på olika lantliga herresäten.

En stilens mästare
Men intrigen och dess komiska förvecklingar räcker inte som förklaring till Wodehouses storhet; de blir lätt tjatiga. Det är i prosastilen han utvecklar det mästerskap som McCrum sammanfattar i tre huvud­egenskaper: en klar och logisk
syntax enligt klassiska möns­ter; en rytm och frasering som ligger det naturliga, bildade talet mycket nära; och slutligen strategiskt insatta slanguttryck samt ett och annat citat från Bibeln, Shakespeare och andra vördnadsvärda verk. Ett av McCrums exempel är början på romanen The code of the Woosters, i den svenska utgåvan kallad Som det anstår en Wooster:

Jag sträckte fram handen under filten och ringde på Jeeves.
"God kväll, Jeeves."
"God morgon, sir."
Det förvånade mig. "Är det morgon?"
"Ja, sir."
"Är du säker? Det verkar alldeles mörkt ute."
"Det råder tät dimma, sir. Om ni tänker efter så har vi höst nu — dimmornas och den fruktbara mognadens tid.
"Va? Ja, ja visst. Det må förhålla sig hur det vill med den saken, se till att jag får en sådan där återställare, du vet."
"Jag har en i beredskap i kylskåpet, sir."


Harmlöst, en smula fånigt men absolut rätt i tonen. Den poetiska fras Jeeves tillåter sig fläta in utan att hans herre riktigt förstår utgör inledningsraden i Keats Ode till hösten.

Hedersdoktor i Oxford
Kulmen på sin bana uppnådde Wodehouse i juni 1939 då han kreerades till hedersdoktor i Oxford och hyllades med ett tal på klingande latinsk hexameter och slutligen apostroferades med orden "Vir lepidissime, facetissime, venustissime, iocosissime, ridibundissime" — Av män den mest behaglige, spirituelle, älskvärde, skämtsamme och skrattinbjudande.
Bara några månader därefter bröt andra världskriget ut och vände Wodehouses berömmelse i förnedring och anklagelser för landsförräderi. Det är en sorglustig historia som McCrum på grundval av intervjuer och arkivstudier återger i detalj. För att undvika att hans högst avsevärda royalyinkoms­ter skulle beskattas både i USA och England var Wodehouse på 30-talet bosatt i Frankrike, och när tyskarna i början av kriget ockuperade landet placerades han tillsammans med många andra engelsmän i ett interneringsläger för "civila fiender"

Politisk idiot
Han fann sig förhållandevis väl tillrätta tack vare att han fick medföra skrivmaskin. När det kom till Berlinmyndigheternas kännedom vilken berömd fånge de hade kläcktes idén att utnyttja honom i propaganda riktad mot USA, som ännu inte gått in i kriget. Wodehouse installerades på hotell Adlon i Berlin och tubbades att tala in några plattor där han berättade hur väl han blivit behandlad av tyskarna. När talen sedan sändes i radio utbröt en storm av indignation i England och den forne gunstlingen utpekades som kollaboratör och förrädare.
Politisk idiot som han var begrep Wodehouse aldrig vidden av sin dumhet men fick bittert betala för den genom att under de återstående 30 åren av sitt liv vara utestängd från sitt äls­kade England. Inte förrän kort innan han dog kom upprättelsen i form av adelskap. Drottningen lät genom ombud dubba honom till Sir Pelham.
I efterhand ter sig hela förräderiepisoden som en svart fars och förminskar på intet sätt Wodehouses anseende som en av den engelska prosans mästare — i lättviktsklassen.