Yvonne Veras nya roman ger kvinnorna röst

Att recensera en bok av Yvonne Vera kan aldrig göra henne rättvisa. Så mycket av hennes författarskaps särprägel ligger i själva språket; där hon med ytterst finslipade medel markerar den yttre historia och miljö som inom sig rymmer berättelsen. Den om kärlek och svek, glädje och förhoppningar, våld och sorg.Berättelsen om mötet mellan den unga Phephelaphi och den flera år äldre Fumbatha griper tag på ett alldeles speciellt sätt redan från den första raden: "Det uppstår en paus. En förväntan."En känsla för gränserFumbatha sitter på ett klippblock vid floden då Phephela-phi dyker upp ur vattnet, och den magi som ligger i mötet mellan dem är så ömsint och allmängiltigt beskriven att alla som drabbats genast känner igen sig. "Det fanns en öppen väg mellan dem." Men mitt i all glädjen finns också tvekan och tvivel. "Han kände sig trött av den förlust han redan förutsåg, av minnet av henne som han redan bevarade."Bulawayo, Zimbabwes näst största stad, och förorten Makokoba är en brokig, bullrande och stinkande plats i 1940-talets Rhodesia. För invånarna gäller hårt arbete under hårda villkor. "Arbetet är inte deras eget, det är påbjudet. Tiden är inte deras, den är erövrad. Plågan är deras egen." Omgivna av INGA SVARTA-skyltar, ENDAST VITA-skyltar går de omkring i staden, men inte på trottoarerna, därifrån är de bannlysta. Detta liv skapar en känsla för gränser, som bygger upp en längtan i kroppen. Andrummet blir den musik som kallas Kwela, här finns samhörigheten och rytmen. Så mycket av det som måste tryckas undan i människornas inre flödar i Kwelamusiken.När Phephelaphi hör den för första gången träffar den henne som en hammare, och den skapar en känsla av att hon hört den förut, att "hon har levt och andats i den". Minnet av modern, som blev skjuten av en främling, blir levande. Hon fylls av förlåtelse "eftersom hon vet hur svårt det är att vara kvinna, att flyga med en bruten vinge".Deliwe, den kvinna som driver lönnkrogen där Phephelaphi hör musiken spelar en viktig roll i Flammande fjäril. Deliwe, som regelmässigt bryter lagar som hon finner helt absurda, som har ögon som hyser skorpioner, väcker Phephelaphis beundran.Hur kärleken utvecklas i den ytterst påvra miljön i det lilla huset av asbest och cement är skildrat med stor känsla för både det glädjefulla och det svåra. Fumbatha är en känslig man, och ju mer han lär känna Phephelaphi desto bättre förstår han att hon behöver något mer.En längtan som inte kan hejdasOch visst är det så: hon vill bli sköterska på sjukhuset. Svarta sökande skulle komma att antas har det sagts till och med i parlamentet. Men här går gränsen för Fumbathas förståelse, för honom är det nog att de älskar varandra, att han arbetar och tar hand om henne.Yvonne Vera skildrar hur en värk av längtan växer i den unga kvinnans hjärta; det viktiga är inte att vara sköterska "utan rörelsen framåt — inträdet i något nytt och oprövat". Denna längtan kan inte hejdas, men hindren finns både i samhället, i relationerna till mannen och inom henne själv. Beskrivningen av hur denna kamp pågår är mästerlig på ett poetiskt språk som skimrar:"? frågan hon inte kunde besvara var hur en kvinna kom att göra det, hur hon kom att älska sina egna knän och kyssa sina egna armbågar, hur hon kom att känna att hon var all den bris som finns och alla morgnar som finns och all kärlek som kunde finnas. Och sedan söka någonting mer som kanske bara någon annan kan tillhandahålla ?"När Phephelaphis drömmar krossas mörknar berättelsen, men även i tragiken finns någonstans hoppet.Kvinnornas röstDet är den zimbabwiska kvinnan som står i centrum för Yvonne Vera, och hon har tagit på sig ansvaret att säga sådant som är tabu för kvinnor: att över huvud taget tala offentligt om våldtäkt, incest, våld mot kvinnor, om kvinnornas lidande under de många krigen. Hon för in kvinnornas röst. "Jag är motståndare till tystnaden", säger hon i en intervju.Än så länge har hon kunnat låta kvinnorna tala. I sin senaste roman, The stone virgins, 2002, går hon ytterligare ett steg: då är det kvinnornas upplevelser under befrielsekriget och senare som står i förgrunden. Då är frågan om det hon sagt med sitt säregna poetiska språk genom kvinnornas munnar kan accepteras av dem som har makten.Den boken hoppas jag redan ligger i Ordfronts utgivningsplaner!