På ett vis är det förunderligt att det svenska (eller kanske vi ska säga nordeuropeiska) deckarundret håller i sig. De senaste decennierna har det kommit ut hur mycket som helst i bokform, filmer och tv-serier har gjorts en masse. Och inget tyder ännu på att marknaden är mättad.
Som tur är så kommer det också ut ett antal av riktigt bra kvalitet, inte minst här i Sverige. Anders Roslund finns med på många av de bästa. Redan innan hans mångårige partner Börge Hellström gick bort alldeles nyss hade han påbörjat ett samarbete med Stefan Thunberg, manusförfattare och bror till brödraskaran som ingick i den så kallade Militärligan. Tillsammans gjorde de den suveräna ”Björndansen”, en fiktiv historia med många drag från just Militärligans härjningar.
Nu är de tillbaka med ”En bror att dö för” som är en slags fristående fortsättning. Det är samma insikter i samhället av i dag, med tonvikt på utanförskap och kriminella miljöer. Inte minst handlar det om familjedynamik i samhällets utkanter, och förstås drömmen om det perfekta brottet, där ett avtjänat straff bara tjänat som ytterligare en sporre. Författarduon lyckas både med att bygga upp spänningen och göra en gripande historia om några individer som inte kan anpassa sig till vardagen.
En annan duo som verkar kunna samarbeta riktigt bra är Camilla Grebe – som skrivit flera bra böcker i genren med sin syster Åsa Träff – och Paul Leander-Engström. Tillsammans har de gjort ”Den sovande spionen”, vilken som namnet anger handlar om spioneri. Det är kusligt när de skriver om hur spionerna rekryteras, med hållhakar, med hot och annat. Platserna varierar mellan Stockholm, Moskva och – Forsmark. Alltid roligt med lite lokalfärg i trakterna och duon kan sina saker. Det är riktigt bra.
Åke Edwardson har skrivit många böcker med kommissarie Erik Winter i huvudrollen, en gentleman med smak för fin whiskey och John Coltrane. I senaste ”Vintermörker” har han samlat ett antal spänningsnoveller. Winter dyker upp i några men oftast är det helt andra karaktärer. Jag imponeras återigen av hans språk och ännu mer denna gång av hur han utan ansträngning kan komprimera en berättelse så att man tycker sig ha läst en hel bok, fast novellen kanske bara varit ett tjugotal sidor.
Stefan Ahnhem har seglat upp som en av våra bästa i genren. Nu kommer hans tredje spänningsroman, ”Arton grader minus”. Den fullkomligen ropar efter en filmatisering, inte minst skulle Hollywood vara intresserad kan jag tänka mig. Han är mycket duktig på att bygga upp historien så att den både lurar läsaren och bjuder på rejält nervpirr. Återigen är det den hårt prövade kommissarie Fabian Risk som får ta största lasset, även om hans kollegor får sitt de också. Själva intrigen får tävla med historien om de inblandade, de fängslar direkt (i dubbel bemärkelse då). Tydligt öga på samhällsklimatet kryddar ytterligare.
Även Dag Öhrlund verkar ha spring i fingrarna. När inte vanliga partnern Dan Butler hänger på skriver han på egen hand. Redan i förra ”Där inga ögon ser” byggde han upp sina nya huvudfigurer, där kommissarie Ewert Truut är en luttrad grinvarg med rigida uppfattningar om samhällsutvecklingen, men en j-vel på att lösa brott. Det är underhållande och bjuder på bra spänning.
Även på närmare håll finns nytt. Knivstaboende Margaretha Levin Blekastad är till vardags kulturjournalist och debuterar med ”Blod och is”, en historia som är förlagd till Uppsala med omnejd. En stjärnkrögare går igenom isen på Ekoln och det verkar vara en olycka. Men polisparet Ellinor Sandin och Lars Berquist anar något annat. ..
Det går att känna igen mycket i berättelsen vilket alltid är roligt, och intrigen är lagom underhållande utan att excellera i alltför mycket blod trots titeln. Levin Blekastad har hittat ett par huvudfigurer som man gärna kan tänka sig att följa i den utlovade fortsättningen. Däremot är det för långt och historien trampar vatten på sina ställen.
Mer från Knivsta. Författaren Ulla Bolinder vågar gå sina helt egna vägar när hon skriver om brott. Hon blandar inre monologer, förhörsprotokoll, patientjournaler och mycket annat. Det ger en autentisk prägel på berättelserna och gör att hon på ett naturligt sätt får in många aspekter. Ibland kan hon tappa närvaron och inlevelse, men hennes skickligt hanterade språk väger upp det för det mesta.
Hon är en flitig författare och nu senast är hon aktuell med två nya böcker, ”Går i alla gårdar” och ”Kontroll”. Främst fastnar jag för den förstnämnda, där hon så elegant fångar in tid och miljö:
”Året är 1957. I en liten uppländsk by sprider sig rädslan och oron när en av byns kvinnor hittas misshandlad och död på en äng”, som det kort sammanfattas på baksidan.
I ”Kontroll” handlar det om femåriga Ellen som hittar sin lillasyster Nora död i badkaret. Det hela blir till en knivskarp psykologisk studie i manipulation och snudd på psykopati. Trots allt ont som den till slut avslöjade skyldiga gör lyckas Ulla Bolinder få med en känsla av empati. Det är skickligt.
Det är ju ingen nyhet direkt att det även i de övriga nordiska länderna kommer mycket krimlitteratur. ”Nordic noir” har ju blivit ett myntat uttryck. Norske Jørn Lier Horst tillhör de bättre och han har en jämn nivå på sina utgåvor. I den senaste, ”Nattmannen”, trappar han upp våldsskildringarna ett snäpp, något han inte behöver. Det håller bra ändå och hans huvudpersoner, den luttrade polisen William Wisting och hans dotter, den nyfikna journalisten Lina är en mycket bra kombo.