Med sin femte bok tillsammans, ”Tre sekunder” fick Anders Roslund & Börge Hellström in en riktig fullträff. Den utsågs till Bästa svenska kriminalroman och vann International Dagger Award. Den hyllades i pressen både här och internationellt. Om jag inte tar fel är det filmplaner på gång i USA också. Och man ska heller inte glömma deras övriga böcker ihop, paret har gjort några av de allra bästa i genren på senare år. Det gäller också suveräna ”Björndansen” som Roslund skrev ihop med Stefan Thunberg.
Så det är förstås med stor förväntan jag tar mig an den nya, och sjunde, ”Tre minuter”. Det mesta av förväntningarna infrias också.
Författarna tar vid en tid efter det spektakulära slutet på ”Tre sekunder”. Mästerinfiltratören Piet Hoffman arbetar nu för den amerikanska staten och har nästlat sig in i en av Colombias kokainmaffior. Han har genom hårt arbete blivit något av chefens högra hand och tvingas för att hålla trovärdigheten utföra en del vidriga saker, samtidigt som han skickar information som gör att myndigheterna kan stoppa leveranser och slå ut delar av maffian.
Liksom i ”Tre sekunder” riskerar han nu att offras av sina ”arbetsgivare”, då en amerikansk senator kidnappas av kokainmaffian, allt för att upprätthålla den politiska trovärdigheten.
Som vanligt när det gäller Roslund & Hellström är det infernaliskt spännande samtidigt som de skildrar samhället och världen av idag. De har ett språk som gör att läsningen flyter av sig själv och man måste bara läsa ett kapitel till. Och ett till...
Här är det också många svåruthärdliga passager om riktigt rått våld, om barn som blir yrkesmördare från 9 års ålder, om oerhört utsatta människor och misär som knappt går att beskriva. Särskilt jobbigt blir det att läsa om barnens ofta hopplösa situation.
Människorna skildras flerdimensionella, det är sällan svartvitt eller tydligt onda eller goda. Även i en infiltratörs liv finns det plats för mer eller mindre önskade relationer och bindningar, ibland så det påverkar resultatet. Och på hemmaplan får favoriten kommissarie Evert Grens ta sig an saker han aldrig trott sig om.
Allt skildras med den empati och knappt maskerade sorg över sakernas tillstånd som är deras signum.
På den negativa sidan finns en dragning mot inflation, något som ligger redan i titlarna på böckerna, ”Tre sekunder” respektive ”Tre minuter”. Piet Hoffman får ännu större utmaningar och blir än mer en övermänniska. Det är så många saker som måste gå i lås och så många saker som kräver en snudd på superhjälte att berättelsen faktiskt förlorar en del på det.
Men det är ändå randanmärkningar. Jag väntar gärna in en åttonde bok av författarparet.