Den amerikanska författaren Elizabeth George nöjer sig inte med den vanligare dekalogen när hon skriver om sitt succépar Thomas Lynley och Barbara Havers. Senaste ”Oanade konsekvenser” är den nittonde i ordningen sedan starten 1989 med ”Pappas lilla flicka”.
Adelsmannen Lynley och kvinnan av folket Havers behöver väl knappast någon presentation längre. Men har man missat dem kan det kortfattad sägas vara så att den första hämmas av sin blåblodiga uppfostran och har stora problem i sina relationer med kvinnor. Och otur, hans fru kom i vägen för en vettvilling. Havers lyckas rådda till det mesta och är allmänt fel, men är en hängiven polis vars insats inte sällan är avgörande.
Denna gång hittar de ett samband med ett självmord i Dorset och ett mord i Cambridge på en känd feminist. Sambandet tycks vara Caroline Goldacre, assistent till den sistnämnda och mor till den första.
”Less is more”, det låter sig sägas, men få verkar klara detta och klamrar sig snarare fast i att ”lägger jag bara till det och det, så blir det mycket bättre och skyler kanske över bristerna”. Det blir sällan så.
Det finns en sådan tendens just nu, om det nu är ett slags protest mot allmän snuttifiering eller bara en slump. På litteraturens område pågår det tydligt. Det är numera inte så sällan förenat med livsfara att somna med en bok i handen, den krossar näsbenet om inte annat. Sexhundra sidor är alldeles för långt i genren.
George är som vanligt nästan besatt av det ”brittiska” och det blir mycket lokalfärg och landskap här. Nästan lika mycket jobb lägger hon på de inre landskapen, men där är hon inte lika bevandrad. Det känns ofta som att hon överarbetar sina karaktärer och så är fallet genomgående här. Det handlar ovanligt mycket om just relationer, och visst finns det en hel del ingångar på ”könskriget” som är intressanta, men mestadels känns det som att det är alltför konstruerat.
Inte minst gäller det Lynleys och Havers egna liv, som känns väl tillkrånglade. Någonstans känner jag också efter denna nittonde bok att jag är en aning trött på dem, inte minst som de emellanåt här blir smått parodier på sig själva. Favoriten här är deras högsta chef, en ohämmat egocentrisk och korkad figur, kvinna och som dessutom tidigare haft ett kort förhållande med Lynley. Hon blir rolig i all sin inskränkthet.
Polisfallet kommer på det viset lite i skymundan och man glömmer emellanåt att det finns. Det är i vissa böcker en positiv egenskap men här hade jag önskat mer fokus.
Det kanske inte är helt nödvändigt med en tjugonde bok.