Tana French har varit högst läsvärd ända sedan debuten med ”Till skogs”, som hon fick 2008 Edgar Allan Poe Reward för. Men det råder inga tvivel om att hon överträffar sig själv med ”En hemlig plats – och väldigt många andra. Här finns det mesta.
Inramningen är perfekt för att riktigt få in den klaustrofoba stämningen: den relativt tjocka romanen utspelas under en enda dag (låt vara med ordentliga tillbakablickar), platsen är en katolsk internatskola för flickor på Irland, komplett med nunnor och en pressad rektor, de två poliserna som ska lösa det redan kalla mordet på en frispelande tonårspojke har allt att förlora och är osäkra på varandras lojalitet. Berättelsen förs med olika röster i olika kapitel.
Christopher Harper – från den närbelägna internatskolan för pojkar - hittades för ett år sedan död i en glänta strax utanför St Kilda’s, mördad med en hacka. Kommissarie Antoinette Conway misslyckades då med att lösa det hela. Nu har en annan polisiär outsider, Steve Moran, fått en lapp där det står ”jag vet vem som mördade honom”, uppsatt på skolans anslagstavla. Tillsammans försöker de av kollegerna utfrusna poliserna lösa detta. Samspelet, och bristen på det, mellan dem är en av de drivande faktorerna i berättelsen. Här finns också en tydlig klassaspekt, vilket inte tillhör vanligheterna.
Men än mer står flickgänget med Holly, Julia, Selena och Becca i fokus. De delar rum på internatet och har en mycket tät relation. De har en pakt som ska skydda deras vänskap mot allt och alla. De har en hemlig glänta dit de tar sig nattetid och skapar ”magi” tillsammans. Det är också där som mordet begåtts.
Tana French är oerhört skicklig i att skildra sammanhållningen och stämningen i gänget, överhuvudtaget ungdomarna på skolan. Det är främst i språket och dialogen, som är som en smältdegel för brådmogen smarthet och barnslig naivitet, fångad ned till minsta kommatecken. Steget från barn till vuxen kan ju vara nog så smärtsam, och någon vill skydda sig själv och de andra från detta. Men just skyddandet kan vara det dödligt farliga. French låter skickligt misstankarna vandra från den ena till den andra, även över till rivaliserande gäng.
Emellanåt kan jag tänka på författare som Joyce Carol Oates med ”Foxfire och ”Svart flicka, vit flicka” eller något av Donna Tartt. Men French står stadigt på egna ben – det var länge sedan jag läste något där man så obönhörligt sugs in i berättelsen. Hennes språk och inlevelse med de olika personerna gör att man helt enkelt är på plats. Sorgen och desperationen hos de inblandade är högst påtaglig. French tar det några varv för mycket på slutet, men annars sitter allt där det ska.