Denna gång tar den gode tv-personligheten och professorn och lyfter fram Evert Bäckström i rampljuset igen. I förra boken ”Bombmakaren och hans kvinna” fick han välbehövligt byta plats med Lisa Mattei, chef för säkerhetspolisen. Nu är den gamla ordningen återställd igen.
Men romanen inleds med att helt annan person startar händelseförloppet. Den mycket unge grannpojken Edvin, vän till (eller, nåja, beundrare av ) Bäckström, tillika sjöscout, hittar en del av ett kranium på en öde holme i havet. Efterforskningar på dna visar träff på en redan dödförklarad person som avled i den stora tsunamin ett antal år tidigare. Kan man dö två gånger?
Med undertiteln ”Roman om ett brott” lånad från paret Sjöwall-Wahlöö sätter Leif G W denna gång sin kriminologiska förmåga främst. Han slår stundom nästan knut på både sig själv och historien med långa och mycket grundliga resonemang om vad som kan ha hänt. Det är hela tiden trovärdigt och kunnigt gjort men det gör att berättelsen tappar fart.
Evert Bäckström är ju på många sätt en påfrestande figur. Korrumperad, gravt misantropisk och uppfylld av sin egen storhet. Det är ”bara” det att han har störst uppklaringsprocent av alla poliser i kåren. Lite befriande stundtals är det med en så ohämmad egoist, lite kan vi väl alla känna igen oss i, men drygt i längden. Och hans måltider och kvinnoaffärer (vilka känns helt osannolika) redovisas fullt ut. Och om igen.
Turerna blir många och långa, stundom överraskande, stundom icke. Som tur är så är Leif G W även när han blir en aning långrandig full av underfundig humor, förutom att han faktiskt hanterar språket så bra. Här finns mycket att le åt, och inte minst att ompröva egna förhållningssätt. Han kan ju även sina saker efter ett långt liv i brottsbekämpningens tjänst.
Hans persongarnityr håller också bra klass. Visst underlättar det att ha följt hans berättande då det refereras till tidigare personer och händelser, men det är inte nödvändigt. Här introduceras också några nya som bidrar till det humoristiskt mörksynta.
Jag har skrivit det förr men Leif G W fortsätter på samma vis han också. Någon redaktör borde ta upp kampen med den gärna överberättande författaren (de två tidigare böckerna var också alldeles för långa och omständliga) så kanske nästa kan bli riktigt, riktigt bra.