I bok efter bok har den norske författaren Jo Nesbø plågat sin huvudfigur Harry Hole. Många gånger har jag trott att nu är det över, ingen kan överleva detta. Men han reser sig på nio och räddar världen igen, även i denna elfte bok.
Nesbø sade att han tagit intryck av bland annat UNT:s recensioner och skulle tona ned det spekatukära våldet. Jaha, och vad gör han: mördaren här är vampyrist, dricker sina offers blod och plågar dem svårt dessförinnan.
Om han inte gjorde det så bra, och inte skrev så förbenat bra så skulle det inte funka. Jo Nesbø är bland världens bästa i genren. Karaktären Harry Hole är också så fascinerande mångfacetterad också att det alltid är med spänning man vänder första bladet i en ny roman. Livet omkring mördarjakten är nog så spännande det också, det är aldrig lätt för Hole. Bifigurerna lever sitt eget liv de också, många återkommande. Mångsysslaren Nesbø är också duktig på att dela med sig av fakta man inte kände till om många saker.
”Törst” sällar sig bra till de övriga tio böckerna, och jag väntar med bävan på om det är i nästa som det slutligen blir slutet för Harry Hole.
Sedan är det en annan sak att boken själv kan fungera som mordredskap. Somnar man vid läsning på rygg av de över sexhundra sidorna är det fara för livet.