Det finns en högljudd minoritet som torgför åsikten att Islam i allmänhet föder terrorism. Så har också all kommunism skällts för att vara våldsbejakande. Men det mest troliga är att det är samma psykologiska mekanismer som föder jihadkrigare, högerextrema och nazistiska terrorister, mördarna i Röda armé-fraktionen, ETA, IRA och självmordsbombare.
Det finns våldsamma människor i varje land och kultur, och vissa av dem grupperar sig, andra jobbar ensamma. De kan söka stöd i kända våldsideologier eller stödja sig på detaljer i, och vantolkningar av, nästan vilken åskådning som helst, och påstå att de representerar den, fast de är mest intresserade av att vinna något slags krig, genom att mörda och sätta skräck i människor.
Johannes Anyurus nya bok börjar med, en vinterkväll i Göteborg, då tre människor kliver in i en butik där, en serietecknare som gjort sig känd för sina karikatyrer av profeten Mohammed, signerar böcker och samtalar om yttrandefrihetens gränser. Så tar ett ovanligt gisslandrama form. En av terroristerna, en kvinna, är med för att filma. Hon bär på en hemlighet. De två andra är män från Sverige kom kallar sig muslimer. Just när bombbältena ska explodera, och en av terroristerna ska mörda författaren, stoppas handlingen.
En författare, med muslimsk bakgrund, som följt händelserna i pressen, träffar terroristkvinnan på den anstalt hon hamnat. Hon överlevde tack vare att hon förhindrade att bombälterna exploderade. Hon säger sig komma från en parallell verklighet, där alla i seriebutiken dog. I den verkligheten förändrades Sverige, blev ett land där alla muslimer fick stå till svars för de tres handlingar. Där tvingas de skriva under medborgarkontrakt två gånger om året. Den som inte gör det interneras i ett förortsområde till Göteborg. Kvinnan har alltså kommit tillbaka från denna dystopi för att stoppa den.
Vid ett tillfälle när författaren i berättelsen träffar kvinnan och konfronterar han henne med hennes agerande, att göra om händelsen till att bli mildare. På sätt och vis frikänner hon då de som hatar muslimerna, och ser de lagar som stiftas efter händelserna som en logisk följd. Hon bortser i princip från att hatarnas och lagstiftarens reaktion är fördomsfull. Det hade varit mer adekvat att jaga brottslingar än att förfölja en hel religion.
Jag kan inte låta bli att jämföra med riksdagshusbranden i Berlin 1933. Med den rättfärdigade Nazisterna sitt maktövertagande. Det spelar egentligen ingen roll om de själva anlade branden för att få en anledning, eller om det verkligen var attentat. Det avgörande var vilken rätt de ansåg sig ha, att handla utifrån situationen. De hade antagligen gått och väntat på ett tillfälle att gripa makten.
På sätt och vis är det synd att Anyuru har valt ett så brännande ämne, mitt i samtiden, för sin nya bok. Risken är att den bara kommer att diskuteras för innehållet. Hans poetiska språk och berättarförmåga - som kom fram så bra i förra boken, ”En storm kom från paradiset” (2012) är det lätt att läsaren missar. Det är som författaren målar in sitt språk i ett hörn. Och det han berättar levererar inte mycket till nya insikter - det är enkelt att hålla med i det mesta han skriver - han beskriver verkligheten så insiktsfullt som de flesta redan förstått den.
Hur ser då denna dystopiska framtid ut? Det samhälle som träder fram efter terrorattacken har likheter med det kontrollsamhälle nazityskland uppvisade i början av trettiotalet. Det handlar framförallt om att medborgare har rätt kontrollera varandra. På ett plan går det vanliga livet vidare.
Smartklockorna fortsätter att komma ut i nya modeller. Samhället har infört medborgarkontrakt och den som inte skriver på interneras. Interneringslägret har flera zoner för olika grader av “Sverigefiender” mot nationen. Enligt lagar som kommit efter terrorattentatet får medborgare förhöra varandra, och det gör de, och det finns en app för det. Vissa av de regler som Anyuru beskriver kan kännas absurda, men de ligger redan nu som förslag i vissa partiers idéprogram. Delar av livet fortsätter som vanligt, samtidigt som orättvisorna långsamt normaliseras, plötsligt är vi där.
Denna dystopiska framtid är skrämmande, och den styrka berättelsen har, är att författarens poetiska språk gör tillvaron fruktansvärt påtaglig och närvarande. Det är mycket bra - men det finns ett stort om. Läsaren måste lyckas se romanen bortom ämnet för att språket ska bli tydligt. Jag ser med spänning fram mot författarens nästa bokprojekt.