Jag tillhör dem som motvilligt har lidit mig igenom några av finalerna i Eurovision Song Contest de senaste åren. Har man det är det omöjligt att höra sydeuropeisk folkmusik utan att tänka på löjliga dansare i korta kjolar och falskt leende artister som alltid har koll på i vilken riktning det finns en kamera.
Därför känns det extra viktigt att det kommer en artist till Sverige som kan visa hur mycket kraft det finns i den grekiska musiktraditionen. Åtminstone när man inte låser sig vid konventioner och släpper in även andra influenser. Dalaras och hans fotbollslagsstora band är visserligen publiktillvända, men de känns äkta rakt igenom och de släpper snabbt loss en stämning som får bergskedjor att verka futtiga.
Georges Dalaras har kallats Greklands Bruce Springsteen. Det är antagligen att underskatta hans popularitet i hemlandet. Mitt tips är att Dalaras samlar en bredare publik kring sig än var Springsteen någonsin gjort i Staterna.
Likheter finns dock. Båda är arbetarklasshjältar som trots svårfattbara framgångar står med två fötter på jorden. Mitt i all musikalisk luftighet står fredagskvällens stjärna också som en helt vanlig man på en helt vanlig gata, prydlig men inte snobbig, och sjunger sina kampsånger som får de förbipasserande att stanna upp eller vända sig om.
Det är mycket i den anspråkslösheten hans storhet ligger. Det är därför halva publiken ger stående ovationer redan när han först kommer in på scenen och det är därför Stora salen i Konserthuset är nästan fullsatt. Och så själva musiken förstås. Han har ett gäng hitlåtar som leder till allsång och nära på obegränsat med material som de flesta artister bara kan drömma om.
Alla medmusiker, duettsångerskan och drivorna av mickar och instrument på scenen ger tillställningen en storstjärneinramning. Men konserten hade vunnit på att skalas ned. För även om det är en hedersam ambition att vilja bjuda publiken på en så många aspekter av den grekiska musiken som möjligt så dränks George Dalaras styrkor ofta i mångfalden.