Det är trettio år sedan musikalen ”The Phantom of the Opera” hade premiär få föreställningar har haft en sådan succé redan från början. Förra gången den sattes upp i Sverige gick den från 1989 till 1995 på Oscars. Nu kan den bara gå en begränsad tid på grund av lokalen men Cirkus tar å andra sidan en större publik per gång.
Historien om den gäckande Fantomen som bakom sin mask vill styra det som sker på Parisoperan runt 1870 innehåller det mesta: romantik, gotiskt överlastad dekor och flera minnesvärda sånger. Gaston Lerouxs roman lånade sig väl till musikal.
Det finns ingen större anledning att jämföra med förra gången, särskilt som ”The Phantom” är en franchise-föreställning. Det stipuleras alltså att den ska ha samma dekor, dräkt och upplägg varje gång den sätts upp. Det är ”bara” skådespelarna som ändras. Mikael Samuelsson var en suverän fantom då och det är Peter Jöback också nu. Han lyckas få fram en större smärta och desperation än föregångaren och berör ännu mer som den olycklige figuren. Peter Jöback har ju övat ordentligt både i London och New York i samma roll tidigare, men någon risk för att rutinen skulle ha minskat engagemanget i rollen finns inte. Han är hur bra som helst.
Det är också Emmi Christensson som Fantomens älskade Christine Daaé. Här kan vi prata om ett ordentligt genombrott. Christines kluvenhet framställs imponerande i det format som bjuds. Hon dras mellan sin hemlige mentor Fantomen som i stort sett hypnotiserat henne – några scener är kraftigt erotiskt laddade - och den mer traditionelle älskaren greve Raoul.
Än en gång slås jag av hur många så skickliga musikalartister vi har i landet. Ända in i minsta statistroll är det snudd på perfekt, inte minst är Uppsaladottern Tehilla Blad en tillgång.
Det känns på något vis än tydligare den här gången vilken utmaning och rolig lek det måste ha varit för kompositören Andrew Lloyd Webber att göra musikalen. Mycket i den är ju en kärleksfull pastisch på 1800-talets överlastade operor. Av detta lyckades han dessutom att få till flera slagkraftiga sånger, där ”Nattens musik” sticker ut extra.
Inte minst är det fascinerande att se scenografin och dräkterna. Det är ett genomgående överdåd, kitschigt så det svämmar över. Precis som alla teaterdirektörer på den tiden skulle ha dött för. Och dräkterna! Svenska Maria Björnson (som gick bort 2002) gjorde originalen och de är värda sin egen utställning.