Anouar Brahem spelar det i sammanhanget något udda instrumentet oud, den arabiska lutan. Där är han ett världsnamn sedan många år med ett antal album i eget namn och många spännande samarbeten med andra musiker, bland annat norske Jan Garbarek. Brahem kommer från den klassiska arabiska musiken liksom dess folkmusik. Men han har för länge sedan valt att göra gränsöverskridande till sitt signum och det går att spåra många olika influenser i hans musik. Här finns blues, flamenco, västerländsk konstmusik och inte minst jazz.
Det blev en och en halv timmes konsert under tisdagskvällen med musik främst från senaste albumet ”Blue Maquams” där också två av de övriga medlemmarna medverkar. Pianisten Django Bates visade både sin lyriska sida och en eruptivt jazzig sådan. Både hans klangrika spel på flygeln och flyhänta solospelande gjorde honom till en fin partner till Brahem.
Nestorn Dave Holland spelade bas redan på 60-talet med bland andra Miles Davis. Hans avkortade kontrabas är en viktig motor även i den här musiken och han visade han fortfarande är en av denna jordens bättre på instrumentet. Hans forna partner från Miles Davis–tiden och från albumet Jack DeJohnette är dock inte med på turnén men ersattes förtjänstfullt av betydligt yngre Nasheet Waits på trummor.
Det var fyra allvarliga herrar som lite diskret äntrade scenen och försiktigt startade musiken. Anouar Brahem inledde ensam på sin vackra oud och vartefter föll de andra in i den förföriskt vackra musiken. Ljudbilden med den här lite ovanliga sättningen förstärkte det suggestiva i melodierna och lyfte fram den både ofta skira och dynamiska stämningen.
Överhuvudtaget är det något meditativt i Anouar Brahems musik som griper tag från första tonen. Det blir som att sätta sig i yogaposition och sedan bara låta tankarna flyta omkring som de vill. Någonstans får den lyssnaren att må bra och det smittade även på musikerna som lättade upp vartefter och såg riktigt roade ut emellanåt. De hade de också all anledning att göra.
Alla fick gott om utrymme, inte minst med egna solon, även om det aldrig var något tvivel om vem som var huvudperson, även om denne hade en mycket ödmjuk framtoning. Han presenterade musikerna och sade ”Tak så micket”, men inget alls i övrigt.
Publiken svarade med en stående ovation efteråt och belönades med kvällens kanske vackraste låt.