Åh, Elisabeth Strout! Du gjorde min vår 2019. Fick ett tummat pocketex av "Mitt namn är Lucy Barton".
Första frågan till Elisabeth Strout: Hur kunde du välja en så trist titel? Andra frågan: Hur lärde du dig att skriva så ljuvligt?
Med antenner så känsliga att de kan fånga upp nanopartiklars rörelser genom luften befinner sig Elisabeth Strout i en sjukhussal där hon skildrar relationen mellan en mor och hennes vuxna dotter. Egentligen är det inte mer än så.
Men på denna yta av några kvadratmeter utspelas två liv, allt skildrat på ett sätt som bara Elisabeth Strout kan, men underströmmar av känslor och tankar som rinner fram över sidorna.
Sedan fortsatte jag till andra av hennes verk. Olive Kitteridge (Pulitzerpriset), Amy och Isabelle, Vad som helst är möjligt. Helst ska böckerna läsas på engelska.