Nyligen läste jag en artikel där det berättades om att polisen hittade, inte bara posters av Al Pacino i Scarface, utan också Jens Lapidus kriminalromaner vid så gott som varenda tillslag hos kriminella gängmedlemmar i Stockholm.
Skulle inte påstå att jag är direkt förvånad, och något säger det väl om Lapidus hårdkokta berättarstil. Och renommé.
Men så har vi också att göra med en stjärnadvokat som vet vad han snackar om. Ja, eller snarare skriver om.
Och skriver gör Jens Lapidus. Sedan några månader tillbaka dessutom på heltid efter att ha avsagt sig såväl medlemskap i advokatsamfundet som delägarskap i firman.
På bokdiskarna ligger just nu hans senaste tillskott, "Top dogg", en titel inspirerad av den lika hårdkokta rapparen Snoop Dogg. Det är Lapidus nionde bok sedan ”Snabba cash” (2006). En debut som redan från start bankat skiten ur konkurrenterna, för att använda sig av någon av Lapidus romanfigurers språk, och som tillhör toppligan bland Sveriges mest sålda böcker med försäljningssiffror på dryga 600 000 exemplar.
Om "Top dogg" platsar bland hans tidigare bestsellers ska jag låta vara osagt, även om jag har svårt att tro något annat.
Men att Lapidus åter stoppat fingret i (het)luften är inte tu tal om. Med stoff som pedofiler, sexuella nätverk, Södertälje-maffian och olaglig tillverkning av partydroger kan han inte annat än vara rätt ute. I alla fall inte i deckarsammanhang.
I denna avslutande del i trilogin, med föregångarna "Vip-rummet" och "STHLM DELETE", möter vi åter det omaka paret Teddy och Emelie.
Hon advokat, med nystartad firma efter att ha lämnat den prestigefulla advokatbyrå Leijon, och han, före detta kriminell som efter avtjänat straff för kidnappning har svårt att hitta in i Svensson-livet, trots att han inte önskar sig något annat.
För hur motiverad Teddy än må vara så visar verkligheten ingen nåd. Och trots mängder av arbetsmarknadsåtgärder haglar inte precis jobberbjudandena över honom.
Och snart rullar Teddy åter in i gamla banor.
Precis på samma sätt går det för syskonbarnet Nikola, som också han tycks fucka upp det mesta, trots den nästa färdiga elektriker-utbildningen och jobb. För Nikola blir mordet på vännen Chamon och begäret efter hämnd starkare än något annat.
Och detta trots tröttheten och avskyn inför maffia-livet, för bakom macho-fasaden, bland många av Lapidus karaktärer, anar man ångesten och frustrationen i att inte kunna ta sig ur denna Golgata-vandring av rädsla och misstro.
”Svennebanan-livet” är lockande som himmelriket – och tycks lika ouppnåeligt.
Också den medelklassiga Roksana, en annan av Lapidus otaliga karaktärer i boken, letar sig ut på autostradan. Hon växlar upp rätt omgående från silverfärgade birkenstocks, Kön, makt och etnicitet-studier, hubbabubba-klubbar och free-spirit-dans till rena masstillverkningen av droger.
Allt för att platsa bland ”de rätta människorna” i Stockholms uteliv. Men smakar det så kostar det och Roksana är snart snärjd i drogbossens nät.
Jag ska inte avslöja för mycket, i denna berättelse där intrigerna känns allt för krystade och förutsägbara, mer än att kärlek spelar rollen som räddande ängel. Inte bara för Roksana, utan även för Teddy.
Men om Jens Lapidus är fullblodsproffs på att strössla könsord och machostil så är han desto sämre på att fånga det mer finstilta.
Ömhet, tillgivenhet och kärlek mellan två människor. Det blir mest pang på rödbetan.
Men äcklen då? Östermalmsklientelet som förgripit sig på barnen? Jo, det finns också där, fast även om det basuneras ut som det huvudsakliga temat vilket i det närmaste känns som falsk marknadsföring, så är de lika ljusskygga i boken som i verkligheten.
De bara skymtar förbi på någon exklusiv herrgård, tennisbana eller golfklubb. Eller lite så där perifert som ett svagt mummel av rätt obegripliga telefonsamtal, i alla fall till en början, ofta om banktransaktioner, och ännu flitigare om konstköp, Gaggenauspisar, kolmårdsmarmor och tutti banutti-renoveringar.
Och inte minst om det dåliga, för att inte säga obefintliga, sexlivet mellan makarna. Ja, för så klart kan inte överklassen knulla annat än möjligtvis med prostituerade eller minderåriga.
Det kan naturligtvis de lägre klasserna, för att inte tala om de kriminella, utan att för den skull gå in på detaljer.
Men tydligt är var Lapidus valt att placera sina sympatier. Som alltid i sina böcker. I det finns något djupt sympatiskt.