Här är årets bästa scenkonst

KRISTINA LINDQUIST:

1. I väntan på Godot

av Samuel Beckett (Översättning: Magnus Hedlund)

Regi: Pontus Stenshäll

Moment teater, i samarbete med Uppsala Stadsteater

När ”klassikerkrossaren” Pontus Stenshäll tar avsked från Moment teater med Samuel Becketts ”I väntan på Godot” är det med ett aldrig så ljuvligt handlag. Här blir Vladimir (Uppsalabekante Mathias Olsson) och Estragon (Stenshäll själv) ett strävsamt gammalt bögpar som med rinnande smink söker hålla meningslöshetens mörker ifrån sig. Utsökt, och årets bästa föreställning.

2. Egenmäktigt förfarande

av Lena Andersson

Regi: Karin Parrot Jonzon

Uppsala Stadsteater

Det var ett högt spel, att sätta scenisk gestalt till Lena Anderssons älskade precisionsroman. Men Karin ­Parrot Jonzon gör (nästan) allting rätt i en föreställning som stannat kvar som en liten juvel i mitt inre. Tajming och humor samsas med svärta i händerna på en lekfullt självsäker ensemble. Missa inte nypremiären!

3. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

av Nikanor Teratologen

Regi: Nils Poletti

Turteatern

Jag kan fortfarande känna lukten av bränt kött, och skulle helst vilja glömma en hel del annat. För när Turteatern sätter upp skandalboken ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” som surrealistisk äckelsatir liknar det ingenting annat. Regissören Nils Poletti tvingar publiken att stirra in i människans mörker – och att formulera sitt eget motstånd.

SUSANNE SIGROTH-LAMBE

1. Svansjön

Musik: Pjotr Tjajkovskij

Koreografi: Mats Ek

Operan

När Mats Eks ”Svansjön” hade urpremiär med Cullbergbaletten 1987 gjorde dess skalliga skränande svanar av alla kön skandalsuccé. Hans koreografi har på intet sätt mist sin fräschör. Danssagan påminner om originalet men är försedd med mer intressanta iakttagelser av mänskliga relationer och rena upptåg. Operans dansare överträffar sig själva i en helaftonsföreställning som på samma gång gör uppror mot romantiska idéer och skapar nya.

2. Egenmäktigt förfarande

av: Lena Andersson

Regi: Karin Parrot Jonzon

Uppsala stadsteater

Olyckskorparna kraxade inför Uppsala stadsteaters plan att göra teater av ännu en roman och dessutom just den här. En partsinlaga med en mängd inre monolog verkade inte vara den lättaste att smälta om till gestaltning, men här har det skett på ett lysande sätt. Faktiskt så att undertexter som åtminstone jag missade i boken lyfts fram, vilket ger fler dimensioner till stoffet. Ester Nilsson och Hugo Rask har två fantasiska uttolkare i Åsa Forsblad Morisse och Lars Värnsberg.

3. Hoffmanns äventyr

av:Jacques Offenbach

Regi: Linus Fellbom

Folkoperan

Musikdramatiken om den olycklige Hoffmann som på en bar någonstans drömmer om kvinnor han inte fick till det med har många kvaliteter i Folkoperans tappning. Med lekfull frihet i det musikaliska och prestigelöst samspel mellan musiker och sångare skapas scenkonst med glimten i ögat och viss finess.

JOHN SJÖGREN

1. Barnet

av Jon Fosse

Regi: Johannes Holmen Dahl

Dramaten, Lejonkulan

I sin dramatik, men även i sin prosa, skalar Jon Fosse av språket så att till sist endast de existentiella grundmysterierna återstår. Detta tog den unge norske regissören Johannes Holmen Dahl vara på när han iscensatte Fosses ”Barnet” i ett nästan helt avskalat scenrum i Dramatens Lejonkulan. En lysande ensemble förvandlade Fosses språkmusik till årets mest drabbande teaterupplevelse.

2. Och ge oss skuggorna

av Lars Norén

Regi: Eirik Stubø

Dramaten, Stora scenen

Eirik Stubø försökte knappast dölja att det var Dramatenhistoria när han gjorde sin första uppsättning som ny chef för nationalscenen med Lars Noréns ”Och ge oss skuggorna”, som ju handlar om Eugene O’Neill och dennes ”Lång dags färd mot natt”. En pjäs som likt ingen annan förknippas med Dramaten. Stubø och ensemblen lyckades leva upp till de högt ställda förväntningarna med en musikalisk, enkel men samtidigt storslagen föreställning.

3. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

av Nikanor Teratologen

Regi: Nils Poletti

Turteatern

Flera lyckade dramatiseringar av välkända romaner kunde man se denna höst. ”Egenmäktigt förfarande” på Uppsala stadsteater och ”Min kamp” på Stockholms stadsteater var båda lysande. Märkligast var dock Tur­teaterns tolkning av ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”, där publiken bokstavligt talat fick traska omkring i den svenska litteraturens kanske underligaste universum. Årets mest egensinniga.

BO-INGVAR KOLLBERG

1. Vintersolstånd

av Roland Schimmelpfennig (övers Ulf Peter Hallberg)

Regi: Staffan Valdemar Holm

Dramaten, Lilla scenen

I Vintersolstånd vänder tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig upp och ner på våra flesta begrepp om samhälle, familjeliv, politik och teater. Här används allt som har med mörker att göra till en vittförgrenad bild av tillståndet i världen. Ledan är den övergripande livs­känslan i en pjäs som diskuterar det ondas plats i människo­livet, där numera även terrorn och extremismen är ofrånkomliga inslag.

2. Och ge oss skuggorna

av Lars Norén

Regi: Eirik Stubø

Dramaten, Stora scenen

Eirik Stubø inleder sitt chefskap på Dramaten med en pjäs som både är en väldig hyllning till en av teaterns stora, Eugene O’Neill, och den egna Nationalscenen. Samtidigt visar föreställningen hur mycket människo­kunskap konsten kan ge för vår förståelse av oss själva och den tid vi lever i. Med skådespelarnas känsliga lyhördhet för textens alla finstilta nyanser är det teater på allra högsta nivå.

3. Idioten

av Fjodor Dostojevskij (övers Staffan Dahl)

Regi: Mattias Andersson

Dramaten, Stora scenen

Tiggarna finns utanför, med burkar och nattläger på Dramatens trappa. Det går knappast att komma närmare dagens verklighet än vad Mattias Anderssons gör i Dostojevskijs Idioten. Pjäsens tema är godheten, dess många ansikten, gränser och uttryck. Skådespelarna bidrar med egna erfarenheter. Frågorna får en mångsidig belysning i en föreställning med politik, debatt och teater i välavvägd samverkan.

MARIA NYSTRÖM

1. Konsten att falla

av Sara Stridsberg

Regi: Rickard Günther

Teater Galeasen

Pjäsens två helfnossiga damer, gestaltade av fenomenala Ingela Olsson och Monica Stenberg, drabbar mig med en kraft som i det närmaste kan liknas vid besatthet. Efteråt plöjer jag dokumentärerna, filmen, allt som skrivit om verklighetens egocentriska damer som inspirerat Sara Stridsberg till att skriva denna pjäs som äter sig in under huden.

2. Vågen

av Ron Jones

Regi: Carolina Frände

Stockholms stadsteater Skärholmen

Starkt och fruktansvärt manipulativt. Vågen är inspirerad av en verklig händelse där en lärare genomförde ett socialpsykologiskt experiment i sin klass då han ville visa på hur ett helt folk kunde sluta upp bakom Hitlers nazistiska ideologi. Behöver jag säga att experimentet, som publiken också är delaktig i, lyckas lite för bra? Som så ofta på Stockholms stadsteater Skärholmen angeläget och mitt i tiden.

3. Requiem

av Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Mellika Melouani Melani

Folkoperan

Mozarts Requiem är i mina öron bland de mest känslo­laddade körverk man kan lyssna på. I denna dödsmässa låter dock Mellika Melouani Melani paradoxalt nog ljuset och barnen ta plats på scenen, liksom en vädjan till vårt förnuft och världssamvete, till livet efter oss. Det är så vackert så, om än inte fullt i klass med Melouani Melanis förra uppsättning av Orffs Carmina Burana. Men snudd på.

JON ASP

1. Och ge oss skuggorna

av Lars Norén

Regi: Eirik Stubø

Dramaten

På SVT:s Öppet arkiv kan man se en televiserad version av urpremiären från 1991. Välgjord, med bland andra Max von Sydow och Margaretha Krook, men ändå inte i nivå med Eirik Stubøs föreställning från i år. Om livet, döden och skapandet; lika förgörande som livsnödvändigt, från O’Neill till Norén i dag. Dramatentradition när den är som bäst, både inkännande och transparent. Örjan Ramberg har drag av Marlon Brando, men Lena Endre var allra bäst.

2. Konsten att falla

av Sara Stridsberg

Regi: Rickard Günther

Galeasen

Sara Stridsberg verkar som bäst när hon skriver direkt för scen och med en känd amerikansk förlaga hämtad från verkligheten. Rikard Günthers uppsättning om två excentriska kvinnor på fallrepet – mor och dotter Bouvier Beale – hade både helhet och detaljskärpa: tät text, överdådigt kreativ scenografi och storartade skådespelare i Ingela Olsson och Monica Stenbeck.

3. People respect me now

av Paula Stenström Öhman

Regi: Paula Stenström Öhman

Turteatern

Baserat på djupintervjuer med personer som jobbar med manliga förövare tecknar Paula Stenström ­Öhman ett samhällets mikrokosmos av sjätteklassare, fotbollstränare och socialsekreterare. Mörkt brännande men också underhållande dokumentärteater med en svårslaget ombytlig ensemble – Sandra Huldt, Eva Rexed, Oskar Thunberg och Lars Bringås.