Svajig komedi engagerar inte

Det är framför allt för succéfilmen “Masjävlar” som dramatikern och regissören Maria Blom blev ett namn för de flesta i Sverige. Men för mig är hon synonymt med “Sårskorpor”, “Rabarbers” och “Dr. Kokos kärlekslaboratorium”. Fantastiska pjäser på det som då kallades Backstage på Stockholms stadsteater i slutet av 90-talet.

När Backstage bytte inriktning lämnade de ett stort tomrum efter sig, så när det blev klart att hon var redo för en comeback på sin gamla “brottsplats” väckte det stor förväntan. Även om hennes “Under hallonbusken” på Dramaten (2011) glunkade oroväckande där i minnet.

Och “En rackarns långhelg” börjar bra. För vem annars än Blom skulle komma på den galna idén att sätta en björk att berätta pjäsens prolog, den om att inget kommer bli sig likt.

Nå väl, det visar sig vara en sanning med modifikation, för att använda sig av Sullans underdrifter. Alltså den alkoholiserade storasyrran, spelad av en suverän Ann Petrén, som oannonserat kommer på besök till systern Bibbi, som hon vanligtvis skyr som pesten.

Ja, för Bibbi, som Kajsa Ernst gestaltar, är så tråkig och ängslig att scenografen Sören Brunes (mora-)klocka stannat, eller snarare tappat visarna, där på scenen. Och inte blir det bättre av att hon övertalats att gömma flyktingar i sin källare över helgen.

För hjälp så långsamt tiden går. Dryga två timmar av – ja, vad? För vad Maria Blom vill med denna svajiga komedi, och med en regi som manar till alla former av överdrifter, är för mig dolt i dunkel. Berätta att det är bra att gömma flyktingar, trots att man inte bryr sig ett smack om dem? Att livet blir lite lättare om man har en rackabajsare under blusen? Att blod är tjockare än möjligtvis vatten, men inte sprit? Eller att det bakom varje rasse finns ett dolt trauma och när man väl fått förståelse så blir man istället flyktingräddare?

Vore det inte för Ann Petrén som med sin integritet och begåvning lyckas leverera hyfsade oneliners så skulle pjäsen helt sakna komisk timing. Och då har jag inte ens nämnt Anja Lundqvists och Omid Khansaris kraschlandningar av överspel. Pjäsen blir helt enkelt aldrig engagerande.

Satir som inte nödvändigtvis behöver vara rolig skrivs det om i programbladet. Kanske anade man slutresultatet.