Jag har sett mannen som gett oss oförglömliga livscitat som ”det är aldrig för sent att ge upp” många gånger. Mannen som gett Norrbotten ett ansikte och en röst, mannen som häcklat makten och satt fingret på ömma punkter i samhällsutvecklingen. Ronny Eriksson som vet hur man direkt skapar en kontakt med publiken.
Eriksson har en speciell känsla för Uppsala, och är här med ganska korta mellanrum, drygt ett år sedan sist. Då var det med gruppen Euskefeurat, och strax innan dess var han med på Tabberaset tillsammans med Jacke Sjödin på Konserthuset. Denna gång kom han med skickliga pianisten Benneth Fagerlund (som också i ett enda nummer fick visa vilken duktig sångare han är).
Även i denna nedbantade form var upplägget som vanligt ett antal sånger med långa stå-uppliknande mellansnack därtill. Har man varit på ett framträdande så vet man, det är inte direkt för överraskningarna man går dit. Jag skrev redan förra gången att det liknade en sammankomst för likasinnade, där man vill få sina tankar och känslor bekräftade, snudd på ett slags valupptaktsmöte. Perspektivet ”vi och dom” är tydligt cementerat även i det här oftast jovialiska sällskapet. Han kör för ofta den enkla vägen, han säger eller sjunger Donald Trump och förväntar sig skratt. Han säger Jimmy Åkesson och förväntar sig direkt avsky. Han säger fri invandring och förväntar sig total uppslutning. ..
Man får tycka vad man vill i de och andra frågor men det känns för enkelt. De som han skulle behöva nå med sitt budskap om tolerans och vänligare samhälle med är med all sannolikhet inte på plats. Han vill också få med så mycket i sina sånger att det går ut över själva sången, och någon skönsångare har han ju aldrig varit.
Bäst är fortfarande Ronny Eriksson när han drar skrönor mellan låtarna. Han är en mästare att fånga in historier så att de – hur otroliga de än är – framstår som helt rimliga. Det blir mängder av skratt och en hel del inkännande nickar. Inget ska avslöjas här. Men han anpassar sina framträdanden utifrån plats, och Även om det inte blev så mycket Uppsala så fanns Tierp med.
Ronny Eriksson kan konsten att få till en trivsam kväll och det lyckades han med denna gång också. Det till och med så att man var emellanåt glömde bort att Reginateatern har hårda trästolar på parkett (kan man starta en insamling för dynor månne?). Andra stunder blev man påmind dock. Jag tycker verkligen att Ronny Eriksson behövs med sitt engagemang, men kanske mindre förutsägbart nästa gång.