Äntligen underhållande clowner

Innan pjäsen börjar frågar fem personer samma sak:
- Har du sett dem förr?
När jag svarar nej får jag ett ansiktsuttryck som känns igen från filmer där huvudrollspersonen ska prova någon ny häftig drog för första gången. Ett litet lurigt leende. Jag ska få vara med om något speciellt.

De flesta i Reginapubliken verkar redan fast i 123 Schtunk-träsket och tar ut ensemblens vinst i förskott. Redan från start gapskrattas det åt minsta antydan till skämt. För mig som är novis och är skeptisk mot både clowner publikinteraktioner tar det lite längre tid att komma i gång.
123 Schtunks koncept är att ta tragiska klassiker och skoja till dem. Detta genom att vara respektlösa mot det upphöjda och bryta mot de flesta teaterkonventionerna och de förhärskande kontrakten mellan skådespelare och åskådare.

Den här kvällen är det Tjechovs Onkel Vanja som ska upp för rakning. Professor Serebryakov och hans hustru Jelena flyttar in på ett lantgods som drivs av Vanja och Sonja. De sistnämnda har skickat delar av sin inkomst till professorn som är gift med Vanjas syster och blir besvikna när professorn varken är berömd eller begåvad. Konflikter och avundsjuka uppstår.

Onkel Vanja innehåller en del komiska inslag, men är i första hand tragisk, vilket är nödvändigt för 123 Schtunks arbetsteknik. Det är i kontrastverkan mellan det allvarliga och upphöjda och den låga komiken som det mesta av humorn ligger. Det är också det som gör att gruppen tilltalar den vana och vanligtvis allvarstörstande teaterpubliken. För att snappa upp alla nyanser måste man vara en åtminstone hyfsat frekvent teaterbesökare. Förmodligen allra helst skådespelare själv.
Att driva med Tjechovs skruvade inslag och fylla ut det outsagda - som ju ryssens pjäser är fulla av - ger en hel del lättplockade poänger. Clownerna kommenterar också de egna replikernas ålderdomlighet, Tjechovs allvar och ibland krystade isbergsteknik. När 123 Schtunk bryter mot teaterkonventioner så gör de det utan att det känns krystat. Däremot tappas grundhistorien ofta lite väl långt bort. En gissning är att Shakespeares mer tydliga dramer är lättare att jonglera med.
Ett av 123 Schtunks starkaste kort är de improviserade delarna som ibland kommer helt spontant och ibland tar avsats i publikens reaktioner. Hejdlöst roligt är det när de lurar en åskådare att svara på frågan "Vad är klockan?" som visar sig vara en manusreplik.
- Vad är det här för publik? Det där skulle aldrig hända på Dramaten, säger Professorn.

I programhäftet citeras musikartisten Peter Carlsson, som genom 123 Schtunk fått tron på teatern tillbaka. Själv har jag aldrig misstrott den, men upptäcker att clownskepnader faktiskt kan användas till något fruktbart.

Äntligen underhållande clowner

Andreas Jakobsson återfår tron på clowner när han ser 123 Schtunks uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja.