Beethovenäventyret fullbordades
Pianisten Hans Pålsson lekte med Beethovens nyckfulla vitsighet. Ett äventyr fullbordades, skriver Torsten Pettersson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hurdan var då Pålssons Beethoven? En väsentlig aspekt är tempot, i dessa verk alltid ett problem. Utöver ungefärliga anvisningar som Allegro införde Beethoven nämligen metronommarkeringar som i antal takter per minut exakt föreskriver ett tempo, mestadels mycket högt. Traditionen har dock skapat en betydligt långsammare praxis, bland annat med antagandet att den allt dövare kompositören inte begrep hur tempot faktiskt skulle klinga. På senare tid har man dock insett att han troligen begrep det mycket väl men gouterade en för oss hisnande fart.
Pålsson följde traditionen och valde måttliga tempi, ibland sävligare än vanligt, särskilt i förment flyfotade yttersatser. Då han också höll tillbaka sitt fortissimo förmedlades inte Beethovens explosiva kraft till fullo. Det var synd, men läsarten är i sig legitim och möter även hos en känd Beethovenpianist som Richard Goode.
Ett stort plus i tolkningarna var att Pålsson - till skillnad från många kolleger i dag - lät de långsamma satserna ta sin innerliga och djuplodande tid. Kännetecknande var också att vänsterhandens figurer gärna framhävdes på ett uppenbarande sätt och gick i givande dialog med högerhanden. Ackorden var vackert egaliserade, pedalbruket ofta sparsamt men utvidgat i de sena sonaterna, vars mera fritt flytande karaktär därigenom framhävdes.
Mitt i all uppskattning måste man nyktert konstatera att somliga virtuosa snabba satser ställde pianistens koordination och fingerteknik på hörbart hårda prov, som när Appassionatans erkänt svåra final blev en tillkämpad arbetsseger och även den andra sonatens inledning mer överraskande avtecknade sig som en törnbeströdd terräng.
Men när yttersta virtuosteknik inte krävdes var Pålsson för det mesta förträfflig. Temperamentsmässigt hade han inga begränsningar - en viktig förutsättning i detta psykologiskt överrika klanguniversum. Han kunde utforma en delikat sjätte sonat likaväl som en kusligt surrealistisk Spöksonat. Han lekte med i Beethovens nyckfulla vitsighet, till exempel i Jaktsonatens scherzo, men lika kongenialt försjönk han i den djupa friden i Hammarklaversonatens långsamma sats.
Den genomgående fulltaliga publiken i Konserthusets Grünewaldsal inspirerades då och då till bravorop och hela cykeln avslutades som sig bör med stående ovationer.
Musik
Beethovens pianosonater
Hans Pålsson, piano
Stockholms konserthus
Beethovens pianosonater
Hans Pålsson, piano
Stockholms konserthus