Bra gjort om 80-talet

Musikalen Rock of ages har gått på Broadway och den kom som film med Tom Cruise förra året. Det är alltså en viss utmaning att sätta upp den på en svensk scen. Men, lugn, den här hyllningen till pudelrocken och 80-talet håller bra klass och är snäppet bättre än filmen.

Historien är bara en utfyllnad för att kunna framföra så många originallåtar från tiden som möjligt. Som ramhandling finns den nötta berättelsen om flickan från byhålan som kommer till storstaden för att nå sin dröm men hamnar snett. Detta kombinerat med en kärlekshistoria utgör det hela som utspelas på rockklubben The Bourbon Room i Los Angeles.

Det som framför allt – förutom en förvånansvärt duktig ensemble –  lyfter föreställningen är en Johan Rheborg i högform och ful frisyr. Han har ett slags kombinerad roll som konferencier på gränsen till stå-uppare och hängivet rockvrak på klubben. Han lyckas oftast att vara riktigt rolig och lägger ett slags extra direkt och intelligent nivå på musikalen. Peter Magnussons stapplande tyska brytning är också en komisk höjdare.

Självklart lyfter Rock of ages ytterligare ett steg om den här tiden är ens favorit som musikyttring. Pudelrocken och glamrocken har annars ingen jättestatus i musikvärlden, men den kan leverera maffiga och allsångsliknande refränger och tyngd.

Här har man dessutom fått med ett antal riktigt skönsjungande artister. Namn som Joacim Cans, Bruno Mitsogiannis, Gladys Del Pilar, Peter Johansson och fyndet Mari Haugen Smistad gör det hela mer njutbart. Andra som Jessica Heribertsson lyckas med stor scennärvaro, komisk fingertoppskänsla och tillräckligt bra sångförmåga att förgylla tillställningen. Lägg till ett tungt band och skickliga dansare. Scenografin är också både påkostad och fyndig in i minsta detalj.

Tidsmarkörerna är många och ger hög igenkänningsfaktor. En extra poäng är att Kee Marcello, en gång i Europe, är med och förutom snyggt gitarrspel ger extra autencitet åt det tidstypiska, även om skämtandet med hans förhållande till Joey Tempest dras någon gång för mycket.

Det gör också dansarrangemangen. Trodde inte jag skulle skriva det men det blir ett antal raffsetupplägg för mycket. Inte var väl kvinnorna på 80-talet så anonyma sexobjekt och groupies. Det känns både sexistiskt och lite gubbigt!

Som helhet är det annars högt tempo och välgjort, även om man inte hisnar över originaliteten. Men trots lite rostig 80-talsmetal så är det nog inte därför det luktar mögel. China verkar vara i behov av renovering och då kan man också passa på att bygga fler toaletter. Köerna är ett ordentligt nedköp då biljettpriset dessutom är så högt.