Debattpjäs med många säkra tonträffar

Den brittiske dramatikern Mark Ravenhill har gjort livsstilar och värdegrunder i vår näraliggande vardag till sin speciella inmutning. Stockholms stadsteater visade för några år sedan Snittet, där vilsenheten i dagens konsumtionssamhälle står i förgrunden. Dramaten fyllde på med Produkten, som handlar om den underhållningskultur som torrlagt de flesta ideal från tidigare och gjort dem urarva på det mesta av sitt innehåll.

Nu återkommer Stockholms stadsteater med pjäsen där allting började, Shopping & F***ing från 1996, som premiärvisades på Klarascenen i fredags kväll. Om dramat skrivits i dag hade kamouflaget av titelns senare led knappast ansetts som nödvändigt. Ordet är väl numera ett förstärkande attribut som vilket som helst annat. Samtidigt som det kommit att ingå i vanlig svensk umgängesvokabulär. Detsamma gäller uppståndelsen i samband med Londonpremiären. Motsvarande reaktioner är knappt 15 år senare nog inte att räkna med. Den som vill provocera får ta till helt andra grepp.

Det förefaller också ha stått klart för regissören Hugo Hansén, när han i stället vänt sig till det tidlösa och allmängiltiga i Ravenhills pjästext. Uppsättningen framstår därigenom, i Sven Haraldssons stilrena scenografi med lodräta, aningen ruffiga lameller, i första hand som en studie i mänskliga basbehov. Låt vara ställvis både skruvad och extrem. Men huvudsakligen återhållsamt gestaltad och med strama tyglar. I och med att åtskilligt därigenom enbart antyds blir det mera frågan om teori än praktik. Med undantag för en av slutepisoderna. Det hade annars funnits många tillfällen att satsa på utlevelse. Shopping & F***ing skyggar varken för öppen, men vid dramats tillkomst fortfarande skambelagd, homosexualitet eller den drogernas grymma värld där övervåldet är en del av hanteringen. Dessemellan ryms även sådant som bulimi, narcissistiska störningar och självbilder som pekar på ett väldigt uppdämt fadersbehov. Återkommande är även en rädsla för beroende och närhet och en därav betingad sårbarhet. Liksom rent fysiskt äckel. Ett bollplank för pjäsen är Tjechovs Onkel Vanja och dess tal om arbetets välsignelse.

I förgrunden för Hanséns instudering står dock konsumtionssamhällets dygder och värden, som här genomsyrar så gott som allting. Från jaguppfattning till den strävan efter maximal njutning och lust som utgör den innersta drivkraften i det mesta. Om något hade varit lämpat för en problematisering och diskussion i föreställningen är det väl just detta senare. Skillnaden i kvaliteter hos olika njutningar där tillfredsställelsen i att oavbrutet få klia sig brukar ställas mot en lycklig Sokrates. Här och var tangeras frågan, men det är också allt. Hugo Hansén avstår helt från att moralisera. Och det är kanske ett klokt val. Annars visar sig den som har bäst möjligheter att klara sig i den här världen och har bäst koll vara den, som är skickligast på att intellektualisera alla känslor. Den rollen bemästrar Ralph Carlsson med den äran, när han gör pjäsens Max, mentor, förebild, läromästare för de andra. Men han är på samma gång den verklige cynikern i sällskapet med en Bibel vars första rader lyder: "Skaffa pengar först".

Det är också i förmågan att bemästra en världsbild med ett sådant innehåll och där empati och värme är lyxartiklar, som de övriga rollerna får sina konturer. Där finns Lisa Werlinders känsligt återgivna Jennie bakom ett hårt skal och vars arbetssökande tvingar in henne på en bana helt i säljbarhetens tecken. Hennes pojkvän Mattias gör Jonatan Rodriguez till en vacklande och emellanåt vek vindflöjel mellan anpassning till marknadens villkor och ett rov för de egna undanträngda behoven av uppskattning och värme. Björn Bengtssons övertygande tecknade Erik är ihärdigast pressad av alla, dock huvudsakligen inifrån, i en livsekvation som inte har något entydigt facit. Michael Jonsson gör följsamt den renodlade gigolon Danny som allra bäst insett och förmår dra nytta av de konjunktursvängningar som gäller även i en fortfarande på sina håll som skumraskbenämnd verklighet. Det är inte svårt tolka dem var för sig som utnyttjade, exploaterade och gripande livsöden om än utifrån lite olika förutsättningar. Hugo Hansén har varit lyhörd för Ravenhills renodlingar för att låta de extrema villkoren synliggöra samhällsmekanismer som annars inte hade blivit lika tydliga.

Det är uppsättningens många säkra tonträffar, som svarar för den stora behållningen i den här iscensättningen när den handlar om sorg som en livets grundstämning, om beroende som svaghet, om frihetens mångtydighet. Här och var med en bitande ironi som i grund och botten slår också mot föreställningens världsförklaring, där konsumtionsidealet skulle vara ursprunget till allt ont. Det sistnämnda är på ett plan en intellektualisering helt i linje med vad rollen Max är mäktig. Men onekligen når Hugo Hansén i sin roll som regissör och övergripande kommentator ett steg till på den vägen.

Debattpjäs med många säkra tonträffar

Det är de säkra tonträffarna uppblandade med en verkningsfull ironi som svarar för den stora behållningen i Mark Ravenhills samhällskritiska pjäs Shopping & F***ing, fredagspremiär på Stockholms stadsteaters Klarascen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.