Dubbelt med Jeanette Lindström

I pressmeddelanden och intervjuer i anslutning till senaste albumet Attitude & orbit controle sades det att Jeanette Lindström lämnat jazzen bakom sig. Ett tveksamt påstående. Hon har snarare gått från mindre konventionell jazz till ännu mindre konventionell jazz.
Visst är det storslaget på rockoperavis och fritt i uttrycket och visst röjer Andreas Hourdakis loss på gitarren så att det nästan slår gnistor på Katalins scen. Men grundtonen är ändå ett modernt jazzsound. Mer ett lugnt The Thing än Viktoria Tolstoy men ändå jazz. Och en bra bit kvar till samarbetspartnern och förebilden Robert Wyatts genrelöshet.

Frihetskänslan är lika förrädiskt dubbeltydig som skivans tema och texterna. Hela den stora rymden att vindla omkring i, men samtidigt ska omloppsbanor, riktningar och fart korrigeras. För att nå så högt och långt ut som Jeanette Lindström och hennes band gör på albumet och den här kvällen krävs också kunskap och skicklighet att kasta loss ifrån och docka tillbaka till.
På Katalinkonserten finns det huvudsakligen två lägen. De instrumentspäckade låtarna där musikerna släpps halvt lösa och Jeanette Lindströms sång blir ett sista mänskligt rop på värme i ett undergångskaos. De stillsamma avskalade låtarna där Daniel Karlssons pianospel är enda kompet och där rösten som producentgurun Quincy Jones har hyllat träder fram i all sin kraft och sina nyanser.

Eftersom sången går fram ganska bra även i de ostyriga stunderna så blir det ungefär dött lopp lägena emellan. Liksom mellan det Grammisvinnande albumet, som är mindre bråkigt och mindre levande men mer precist, och konserten.
Extranumrets This time, konsertens första låt från ett äldre album, blir med den här livesättningen den felande länken mellan nya och gamla Jeanette Lindström. Och visar att skillnaden inte är så stor mellan dem som hon själv kanske tror.

Dubbelt med Jeanette Lindström

Jeanette Lindström bjöd på en förrädiskt dubbeltydig frihetskänsla när hon spelade på Katalin, enligt Andreas Jakobsson.