Elegant kammarspel om det politiska språkets töjbarhet

Stickning har under senare år kommit att förknippas med en mjuk omstörtande rörelse – gerillastickare klär in det offentliga rummet i varma garner vars färger konkurrerar med reklamskyltarnas säljbudskap och burrar in våra kollektiva symboler som eviggjorts som statyer med accessoarer som skyddar mot kylan.

Så, stickning är inte med nödvändighet så harmlöst som de fyra rollfigurer vi får möta i Karin Parrot Jonzon och Lars Åbergs ”Två aviga & en rät” på Intiman på Stadsteatern har föresatt sig.

Stolt marscherande till Marseljäsen äntrar våra fyra vänner scenen, som av Karin Parrot Jonzon förvandlats till ett Folkets Hus någonstans i Sverige. Franska Revolutionen, till skillnad från handarbete, betingar nämligen ekonomiska medel för en studiecirkel, även om gruppen ingått i en osvuren ed om att inte beröra känsliga frågor: ”Ingen sticker ut, ingen sticker in” som Mats Jäderlunds rollfigur säger till resten av ensemblens omkväde som gensvar.

Men det dröjer inte länge förrän dessa förangivna känsliga ämnena kommer upp på dagordningen – kanske är det så att det har gått mindre än en vecka sen valet även i vårt fiktiva lilla Folkets Hus och våra fiktiva vänner har tvingats att ta ställning?

Ämnen som nationalstaten, gränser och medborgarskap behandlas. Till en början sker det nästan i form av politiska aforismer; utsagorna yttras men bemöts inte märkbart av övriga ensemblemedlemmar. Men dynamiken skruvas upp, och utsagorna mynnar ut i regelrätta politiska gräl.

Sara Glasers figur representerar till exempel den som är inläst på feministisk och postkolonial teori, även om det inte är några egentliga vattentäta skott vad gäller de olika figurernas politiska hemvist.

Jakob Fahlstedt är plågad av den vite mannens skuld, eller närmare bestämt, den föreskrivna skulden som han inte han anser sig bära. Ulla Tylén ger en monolog om kollektivt ansvar att upprätthålla välfärdsstaten.

I slutändan handlar det om den politiska retorikens krumbuktande och språkets töjbarhet vad gäller att förmedla budskap. Detta lilla kammarspel är elegant utförd, inte utan komiska instick. Men framför allt är det förlösande att uppleva politisk teater som varken underskattar sin publiks allmänbildning eller levererar några färdiga svar. Det behövs i dessa tider där ord betyder mindre och mindre, i synnerhet inom politiken.