Publiken bjuds på en föreställning som är en böljande resa genom Arkens tillkomst och framfart där ensemblens otaliga förvandlingsnummer av sig själva och den enkla scenens miljö imponerar storligen med sin lekfullhet.
Rekvisitan är basal men används snillrikt, ett par bord och några träskivor som går att vika och bygga med. Djurmaskerna är i sin tur väl så detaljerade och metamorfosen är för barn som vuxna i publiken total, om inte tack vare att röstskådespeleriet är så övertygande: tigern låter verkligen som en tiger; kossans röst är råmande djup; de nervösa surikaterna (som utgör en av föreställningens lite för få skrattgaranter) är härligt stissiga.
Skådespelarna använder sig även av dockor för att gestalta Noa och hans fru men spelar dem även "fullskaligt", och lyckas ändå få alla övergångar att känns fullkomligen naturliga.
Det är nog därför som barnen i publiken håller koncentrationen i stort sett pjäsen igenom, ett betyg gott som något annat. Att de sedan också får en del goda råd på vägen om att vi "måste hålla ihop" för att få allt att fungera, och att alla ska få vara med (även myggorna!) är en värmande bonus.