En fruktbar lek med klyschor

Broadwaymusikaler betyder oftast storslagna föreställningar och kostsamma uppsättningar. När Uppsala musikdramatiska studio sätter upp City of Angels så har de valt en så enkel väg som möjligt, vilket bland annat betyder en sparsam dekor och enkel scenografi.

Egentligen den enda vägen att gå för ett amatörteatersällskap, som ska ha en eloge för sitt stora mod, även om en annan pjäs kanske hade varit att föredra. Film noir-influenserna i City of Angels gör det lätt att tro att ett enkelt sceniskt uttryck ska passa. Men det innebär också att det blir desto viktigare att detaljerna sitter perfekt.
City of Angels består av två parallellhistorier. Författaren Stine (Emil Gustafsson) som skriver ett filmmanus och själva manuset, som går i film noir-stil och utspelar sig på 40-talet. Varför en man på 90-talet skriver en 40-talsfilm framgår aldrig.

Filmberättelsen innehåller allt som är typiskt för genren. Den hårdkokta detektiven Stone får i uppdrag att hitta en försvunnen miljonärsdotter. Allt är förstås inte som det först verkar och han blir invecklad i allehanda trubbel med typiska karlakarlar, liderliga kvinnor, hänsynslösa poliser och one liners, som "fruntimmer - en genväg till trubbel" och "för att vara försvunnen var det mycket som satt på plats". Allt inramat av jazzig musikalmusik.
Författaren brottas med konstnärliga kval när han ska skriva om sin roman till ett filmmanus och tvingas kompromissa för att göra den odrägliga Hollywood-producenten Buddy Fidler till viljes.

I film noir-inslagen leker musikalen med klyschor på ett ofta fruktbart sätt. I den andra historien fastnar den själv i klyschor. En pjäs av en författare som skriver ett manus var knappast nyskapande ens på premiären för 20 år sedan. Inte heller duktiga flickor som egentligen längtar efter att spåra ur. Trots en del finurlig samverkan mellan delarna så känns den senare ibland onödig.

Och båda skulle tjäna på en del strykning. Exempelvis är Magnus Åbergs karaktär Jimmy Powers, som snyggt personifierar begreppet smörsångare, hejdlöst rolig första gången han kliver in på scenen. Fjärde gången blir det mest tröttsamt.
När kraften som det tar att hålla liv i en föreställning fördelas över tre timmar blir det oundvikligt ojämnt. Att det över huvud taget lyckats, med en musikal som av förståeliga skäl inte kvalat in till de riktigt stora klassikerna, är dock imponerande.

En fruktbar lek med klyschor

Andreas Jakobsson imponeras av att Uppsala musikdramatiska studio lyckas hålla liv City of Angels. Även om han hade föredragit en annan musikal.