En lysande teaterkväll

Få konflikter under senare delen av 1900-talet och i vår egen tid har väl fått en varaktigare och tätare uppmärksamhet än den i Mellanöstern. Det ena kriget har följt på det andra. Perioderna av vapenstillestånd eller fred har nästan oavbrutet beledsagats av attacker och motattacker. Samtidigt som ständigt nya debattinlägg skrivs, är också utgivningen av böcker i ämnet betydande. Till de senaste inläggen i frågan kan nu också pjäsen Mitt namn är Rachel Corrie räknas. Efter att ha haft Sverigepremiär i Göteborg ges den sedan i lördags även på Stockholms stadsteaters scen Bryggan.

Utgångspunkten är den amerikanska fredsaktivisten Rachel Corries livsöde. Hon ställde sig i mars 2003 framför en bulldozer när den med skopan nedfälld var i färd med att rasera ett palestinskt hus i Rafah i södra Gaza. Efteråt har hon fått martyrstatus för sitt mod att agera mänsklig sköld. Pjäsen skildrar hennes liv fram till denna händelse. Underlaget är e-postförsändelser, vanliga brev och dagboksanteckningar. Sammanställningen har gjort av Katharine Viner och Alan Rickman vid Royal Theatre i London, där pjäsen fick sitt första uppförande härom året.

Innan det politiska stoffet tar över, ger dramat gott om plats åt Rachel Corries uppväxt och studieår i Olympia i Washington. Scenografen Lars Östbergh har återskapat vad som kunde ha varit hennes flickrum. Under hela första delen av denna monologpjäs ägnar sig Frida Hallgren, som gör rollen, åt att plocka ner alla väggprydnader som nålats upp under åren, något som även markerar milstolparna i den unga Rachels utveckling. En hel del förmedlas med hjälp av dagboken, som förses med lås när intresset för pojkar vaknar. Mycket handlar om all den narcissism och självupptagenhet som får sägas tillhöra det åldersspecifika. Allteftersom inträder dock glappen mellan olika utvecklingsnivåer, innan intresset för det omgivande samhället och dess sociala frågor stabiliserar skeendet. Benägenheten att upprätta listor där allt viktigt graderas är en kvardröjande benägenhet från de tidigaste åren.

Ganska snart står det dock klart, att det är en både speciell och ovanligt begåvad ung kvinna som söker sin egen väg i livet. Och det är lika delar socialt engagemang, rättvisefrågor, egen påhittighet, idérikedom och en väldig nyfikenhet som är i omlopp, när Rachel Corrie kommer till Jerusalem för att sedan bege sig till Gaza. Att frigörelsen från föräldrarna också spelar en viss roll är givetvis ofrånkomligt. Men pjäsen nöjer sig huvudsakligen med att nämna frigörelsebehovet som en inte oväsentlig faktor. Pjäsens senare del utspelas i ett land där ett mer eller mindre permanent krigstillstånd råder. Tillsammans med en grupp andra aktivister deltar Rachel Corrie i försöken att skapa rimligare livsvillkor för palestinierna. De håller vakt för att de få brunnarna inte skall förstöras, och de medverkar med olika åtgärder för att rädda odlingar och byggnader. Den israeliska militära närvaron präglar vardagen.

Naturligtvis är pjäsen så långt en partsinlaga och den försöker som sådan heller inte se konfliktens historiska förutsättningar eller dess mera komplicerade sammanhang. Att skilja staten Israel från det judiska folkets lidanden är nog också att göra det aningen lätt för sig. Men ändå är det inte i första hand som ett politiskt drama den här föreställningen får sitt mest gripande innehåll. I stället har regissören Nina Wester både med finess och med skicklighet lyckats bygga upp upplevelsen hos publiken hur mycket mänskligt liv det är som står på spel, när Rachel Corrie krossas under bulldozerns tyngd. Och detta inslag hos uppsättningen finns med från första stund. Vad pjäsen på så sätt allra mest lyfter fram är livets okränkbarhet och värde i ett allmängiltigt sammanhang.

Och detta betydligt mera än ungdomlig idealism som krossas av verkligheten. Man kan se iscensättningen som en fredsappell, men dess viktigaste ärende är ändå ett försvar för livet som sådant i en tid då människovärdet hotas av oavbruten devalvering.
Och det är Frida Hallgrens kapacitet som aktör som gör ett från början enkelt och bitvis tillrättalagt pjäsmanus till stor teater. Hon tar till vara allt som där finns av mellanrum, övertoner och även undertext för att fylla dramat till bristningsgränsen med mänskligt liv. Det är storartat genomfört. Bara en skådespelare med Hallgrens tyngd i uttrycken och förmåga att hitta rätt bland tonfall, möjliga kroppsuttryck och tillgänglig mimik kan uppnå en sådan precision i framförandet. Politiken i pjästexten kommer i andra hand. Det här är Frida Hallgrens egen lysande teaterkväll.

En lysande teaterkväll

Det är Frida Hallgrens kapacitet som skådespelare som gör Stockholms stadsteaters nya premiär på Mitt namn är Rachel Corrie till stor teater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.