En mysig stund - men utan sting

Skådespelaren Göran Engman är lite av Uppsala stadsteaters egen hustomte. En roll han axlar väl. I höst trippelaktuell, jag till och med aktuell med fyra föreställningar om man räknar Engmans julspecial. Nyligen med Good Evening Mr Presley och om några veckor med Män i svart & Johnny Cash. Nu med premiär på Bodil Malmstens Män som tänker på kärlek, en monologföreställning om tre sorgsna dysfunktionella och originella män.

Johan som är rullstolsbunden efter en olycka och som förälskat sig i sin talpedagog. Bert-Ove som är en långtidssjukskriven knegare som terroriseras av ”Förnedringskassan” och Bengt som är den mest säregna av dem alla och som firar jul året om i ett slags försök att hålla kvar den där oförställda barnalyckan. En gestalt som Engman redan provat på i Malmstens Tid & Otid 1996 på teatern.
Temat för själva pjäsen är genomgående ensamhet och ett slags ”det var inte bättre förr, men det är värre nu. ” Små livsvisdomar, tankeställare, underfundigheter och roliga ordvändningar.

Folkhemsnostalgi blandat med närhetsfobi och den där ständiga längtan efter ”någon eller något annat”. Svenskt vemod upphöjt i absurdum, allt i en mysig förpackning a la Göran Engman och hans ständiga följeslagare och musiker Kettil Medelius.
Det finns dock något oskarpt över hela föreställningen, som får mig att undra över regissören Jens Karlssons intention och kompetens. Från första stund. Engman står där trevande vid scenens utkant. Provar olika positioner, som om dödskallen låg där och han inte kunde bestämma i vilken hand han ska hålla den. Tar sats. Lågmält och tillbakahållet. Men så sakta växer karaktärerna fram. I början förvirrande lika.

Små små gester skiljer dem åt som Bengts nervöst tvagande händer, Johans stelhet och bebimjuka röst och Bert-Oves bredbenta arbetarklasshållningen. Och ljusränderna på golvet åt olika håll allt efter de olika personerna.
Med så lite åthävor blir dock de minsta nyanser tydliga, övertydliga. I Engmans fall smått stereotypa och som Medelius improviserade ödslighetstoner dessvärre förstärker. Samtidigt som det är svårt att nå bortom Göran Engman som person, oavsett monolog eller röstläge.
Förvisso är det en småputtrig text och gestaltning men det saknar det där stinget av angelägenhet. Nej, det är inga större sceniska konststycken som vi talar om. Men det finns ändå något av intimitet i det hela. En mysig stund tillsammans över något tänkvärt. Ungefär så.