Årets smalare upplaga av Tupp verkar, åtminstone av festivalens första dagar att döma, inte locka Uppsalapubliken som den borde. Föga förvånande, kan man tillägga. I fjol surrade hela teaterhuset medan festen pågick, medan lugnet i år är farligt påtagligt. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Arrangören har inte räknat med något kioskvälteri och antalet stolar är anpassade till efterfrågan. Och tupp ska ju faktiskt inte smaka kyckling. Ett trådigt långkok för finsmakare är egentligen att föredra. Det som oroar är såklart kontinuiteten. Vågar teatern fortsätta satsa på smal scenkonst om Tupp 2011 går back för mycket? Jag hoppas det.
Det holländska skådespelarkollektivet Dood Paards tolkning av Euripides Medea är något av en klassiker i sammanhanget och har spelats över hela världen sedan premiären 1998. På Tupp blev det dock Sverigepremiär.
Dood Paards medEia är en nyskriven och samtida version där de tre skådespelarna fungerar som kören i det grekiska dramat och simultanberättar historien, som i stora drag håller sig nära det antika dramat men är utblandad med några schlagers, ett par instamaticfärgade diabildspel och en bunt citat från kända popsånger. Den populärkulturella referensmaskinen vill ibland skoja till det lite för mycket för min smak, men är egentligen kongenial. Det är tveksamt om någon annan text ur världslitteraturen (med undantag för de religiösa urkunderna) alltjämt biter sig fast i det allmänna medvetandet som Medea, och kopplingen ger dessutom ett slags upprättelse till alla de där sanslöst ooriginella, men på något plan emotionellt stringenta, låtarna om brustna hjärtan som vi alltid har hört till lust och leda.
MedEia ger en underhållande färd mot det fruktansvärda slutet i en tajt scenografi som hela tiden föser de talande närmare publiken. Men trots den nyproducerade texten sliter sig föreställningen aldrig från Euripides. Samtid, referenser och avsaknad av tydlig rollindelning till trots – jag har sett ännu en version av Medea, och som vanligt går jag en smula skakad därifrån.