Året är 1953 och den unge Elvis Presley är nyinflyttad i Memphis från hemstaden Tupelo. På skolan är skivbolaget Sun Records i full färd att anordna årets talangjakt efter en ny ung stjärna. Den gränsöverskridande outsidern Elvis Presleys historia är på många sätt och vis också Glada Hudikteaterns historia. Medan Elvis fick utstå hån och kritik för att han spelade svart musik och rörde sig på ett osedligt vis, var det inte heller helt okontroversiellt för femton år sen att låta funktionshindrade sjunga och spela teater. Och liksom Elvis hade en Marion Keisker som var den första som trodde på hans talang så var det Pär Johansson som förlöste talangen och skaparlusten hos individerna på Hudiksvalls dagcenter. Numera har enskilda medlemmar gjort sig kända genom reklamfilm och truppen har spelat på Broadway, varit med i en dokumentärserie och spelar nu för fulla hus med sin musikal Elvis runt om i landet
Kompade av det förträffliga husbandet bjuder föreställningen på en uppsjö av gamla Elvishits och mellan låtarna en hel del slapstick-humor. Historien är enkel: alla måste få vara bra på nånting och göra det. Samtidigt är showen en uppvisning i att det inte finns något som heter att göra bort sig - vilket är ett av Glada Hudikteaterns budord. Många gånger har deltagarna så roligt att de själva skrattar åt sina och varandras improvisationer. Och glädjen smittar av sig till oss i publiken och vi sitter och skrattar med åt replikskiftena som utspelar sig på scen. Kakor hittar makor, Elvis får sin Dixie och vinner talangjakten. Resten är historia.
Hur det gick för Elvis Presley efter att It’s all right gick varm på radiostationerna är nog bekant för de flesta. Att Glada Hudikteatern triumferar känner numera Uppsalapubliken också till, som efter avslutad föreställning gav rungande applåder och stående ovationer. Feel good-faktorn var ett faktum och jag tänkte att om vi alla för en dag tordes bjuda på oss själva skulle nog vår värld vara lite mindre cynisk och ganska mycket skönare.