Det är väl ingen större hemlighet att Jacke Sjödin är Uppsalas störste rimmare sedan Owe Thörnqvists dagar. Den som inte visste det får redan i inledningsnumret på Katalins lunchföreställning koll på detta då han direkt slår världsrekord i att rimma på ”vår”. Imponerande som vanligt med denna sällsynt svåra åkomma han gör det bästa av. Igen.
Men om vårkänslan vaknade till liv i det numret försvann det fort när imponerande Helen Sjöholm i en halvt sjungen monolog tog upp sommarstressen. Hur ska vi hinna med allt, uppleva allt, och på rätt sätt?
Mer världsrekord bjöds på också när man redovisade världshistorien från Big Bang till våra dagar på fyra minuter och femtiotre sekunder. Som sig bör med det namnet är showen en fin blandning av högt och lågt, vilket som nu är vilket. . .
Mer berättar jag inte från föreställningen. Se den själva. Eller för resten. Jag berättar en grej till. Hört Kalle Anka sjunga duett med Dolly Parton? Nehej. Chansen finns. Jag säger bara Andreas Nilsson.
Lunchföreställningar är en tacksam form att ge. Publiken blir mätt (här sjöngs till och med receptet), och mättnad ger trevnad, bara att förstärka. Fast bara och bara. Här är förutsättningarna de bästa, med en sådan proffsig ensemble. Och på 60 minuter lär ingen hinna tröttna direkt.
Jacke Sjödin har rimmat in Uppsala så länge nu att man glömmer att han är Sollefteå-bo från början. Han är så skicklig att han direkt lägger in flera skämt och strofer utifrån en person i publiken (om hon nu inte ingick i showen, men tror inte det).
Mer Norrland förgyllde. Sundsvallskan Helen Sjöholm behöver ju inte längre någon som helst presentation, men jag hade glömt hur mångsidig hon är. Och vilken scennärvaro. Kan aldrig bli för mycket av henne. Hon spelar elbas också.
Andreas Nilsson visade sig vara en röstekvilibrist av Guds nåde. Det finns inte den dialekt han inte kan härma. En rolig person även i övrigt. Lägg till Mikael Skoglunds precisa pianoackompanjemang till det mesta, han hade gärna kunnat få lite större plats dessutom.
Kemin mellan de medverkande bidrar också starkt till den fina stämningen. Mätta till både kropp och själ verkade premiärpubliken helnöjd när den gick, trots att ensemblen som sista nummet sjöng ”Stay” i svensk översättning, ”Stanna”.