Girighet och habegär

Ingenting blir riktigt som man tänkt sig. Den bistra lärdomen gör vi alla lite då och då. Men ännu mera går nog funderingarna till rot-avdraget, skattereduktionen vid reparationer och underhåll, i Uppsala stadsteaters uppsättning av Line Knutzons pjäs Hantverkarna med premiär i lördags.

Här handlar det om ett ungt, uppåtsträvande par som är framme vid sina drömmars mål, en nyinköpt villa som skall renoveras till högsta möjliga standard. Mannen heter Manfred och är violinist i vad som kunde vara Hovkapellet. Alice, hans hustru, är inställsam, lite oklart lojal och har en stark vilja. Så finns där också anförvanter och vänner. Och inte minst hantverkarna, specialister i olika fack i varje fall som de uppger, under ledning av byggbasen Glenn. Han vet hur en slipsten skall dras, men är försigkommen på en hel del andra sätt också.

Att säga att det är Uppsala i ett nötskal och Fyrisåns östra och västra åkanter som möts, är kanske att dra för stora växlar på de sociala spänningarna i det här dramat. Annars är det inte svårt att påminna sig Roffes bygg, som förekommer i Lars Noréns magnifika dagböcker. Denna firma tar rundligt med tid på sig att bli färdig med reparationerna av Noréns Gotlandshus. Med jämna mellanrum ramlar där in nya fakturor på 50 000 kr.

När man ser scenografen Per A Jonssons spelplats får man nästan uppfattningen att teaterns hela snickarverkstad flyttats in från Boländerna till Stora scenen. Att bo på en byggarbetsplats har sina sidor. Det får Bengt Nilssons Manfred och Mikaela Ramel i rollen som Alice uppleva i den här pjäsen. Och då handlar det inte bara om att varje dag dela livsutrymme med arbetare i blåställ. Det är två världar som möts med lite olika syn på det mesta. Alltifrån språkanvändning och arbetstider till facktermer och avgivna löften. Dessutom är det här med skattelagstiftning, svarta löner, kvittningar och avdragsmöjligheter ett kärt tema. Fast då från två helt skilda håll. Och där är nästan alla inblandade lika goda kålsupare.

Line Knutzon, som själv är en god hantverkare i att skriva rapp och fartfylld dramatik, har givit sin pjäs en stadig förankring i vår egen tid. Den som har hennes Snart kommer tiden, som gavs på Uppsala stadsteater för några år sedan, i färskt minne vet att hennes utförsgåvor att skapa skrattspeglar är betydande. Den här gången har hon skrivit en lätt och luftig komedi om girighet och habegär. Någon satir med sprängverkan eller förmåga att omskapa samhället är det kanske inte. Men som god underhållning fyller den sin funktion.

Alldenstund som regissören Sven-Åke Gustavsson avlyssnat förvecklingarna med säker hand och säkert öga och hittat en puls som ganska väl överensstämmer med dagens snabba livstempo. Där ingår slapstickhumor, grovkomik och en hel del ironier i det lågmälda registret. Emellanåt blir där ett liv och ett kiv som om hela havet stormar. Det hindrar inte att utspelen någon gång äger rum vid psykosens rand. Eller att några av scenerna tryfferas med starka erotiska spänningar. På samma gång finns där tydliga inslag av kriminalfars, som inte står slitstarka Arsenik och gamla spetsar efter, en pjäs med vilken Hantverkarna vid ett par tillfällen företer en del likheter.

Hur uppsättningen utvecklas och hur det hela slutar, bygger på överraskningseffekter och skall inte avslöjas här. Däremot kan det utan vidare sägas, att Sven-Åke Gustavsson och hans skådespelare med gemensamma krafter hittat fram till ett vägvinnande spår för föreställningen. Göran Engmans byggbas Glenn är stämledare för gruppen hantverkare. Med välsmort munläder vet han att spela på både okunskap, skuldkänslor och sin egen manlighet för att skaffa sig övertag och kunna behålla initiativet. Det är genomfört med en hel del finess och hör till iscensättningens mest förledande inslag. För publiken dröjer det länge innan intrycket av en hyvens kille börjar krackelera. I motsvarande mån gör Mats Blomgren av sin Bäckman en slem figur med tvetydigt temperament och framstår som mysko från första stund. Crister Olsson, Maria Sundbom och engelsktalande Gustav Levin ger var sin profil åt de övriga byggjobbarna som på ett alldagligt plan uppträder som kraftfull stödtrupp till basen.

Med Viveca Dahléns väl sammanhållna svärmor får den totala självupptagenheten i umgängeslivet ett representativt ansikte. Tytte Johnsson i rollen som Margarethe ger samma livshållning en alternativ framtoning, dock i en insiktsfull tappning, när hon frankt avslöjar att hon "flyttat in i sig själv". Förklaringen till detta jagförsvar heter Carl och han görs av Axel Morisse, lika översittaraktigt odräglig, om än med synbar självironisk distans, som han är empatiskt begåvad i sin andra roll som rörmokare.

Mikaela Ramels Alice tillväxer i finurlig smartness och hittar efter hand ett sätt att lösa problemet med oregerliga hantverkare vilket dock kanske inte är att rekommendera. På liknande sätt ersätter under handlingens gång Bengt Nilsson sin från början veke sillmjölke till violinist med dådkraften hos en riktig karlakarl. Nilsson har särskilt god hand med den förtäckta ilskan på slutet, när den finner utlopp indirekt och i kamouflerad form. Där bjuds publiken på ett stycke skådespelarkonst förankrad både inuti och utanpå. Och det är en ren fröjd att se hur väl Bengt Nilsson behärskar sina uttrycksmedel.

Girighet och habegär

Uppsala stadsteaters lördagspremiär med Hantverkarna på Stora scenen bjuder på ett stycke god underhållning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.