Med Mellika Melouani Melanis intrÀde som konstnÀrlig ledare blÄser nya vindar pÄ Folkoperan. Visserligen höll scenen redan tidigare förnyelsefanan högt, men med produktioner som Julius Caesar, Maskeradbalen och nu Carmina Burana markeras allt tydligare viljan att med processarbete och dekonstruktion skapa engagerande konceptkonst. Det handlar dÄ inte bara om att ge musikaliskt optimala förestÀllningar, snarare om att hitta nya angreppspunkter pÄ ifrÄgasatta eller problematiserade genrer.
Nu Àr Carmina Burana, Carl Orffs 1937 uruppförda körverk, inte nÄgon reguljÀr opera. Verket har med sina brokigt vÀxlande tablÄer av tonsatt medeltida poesi ingen egentlig handling utöver att skildra Ärets vÀxlingar, naturen, ungdomen, kÀrleken och mÀnniskans förgÀngliga öde. Det har dÀrför fÄtt utgöra utgÄngspunkt för tidigare sÄ olikartade sceniska gestaltningar som Lars Rudolfssons i den ruffiga Hammarbyhamnen 1991 och Staffan Valdemar Holms pÄ Kungliga Operan 1998.
Melani ser verket som ett livets soundtrack och iscensÀtter musiken som speglingar av konkreta livsöden: med sju i teatersammanhang oprövade damer i ÄttioÄrsÄldern visas det generella i det enskilda och unika. Konceptet Àr smÄtt genialt och fungerar ocksÄ vÀl ganska lÀnge, Àven om fokus som i hennes tidigare Maskeradbalen flyttas frÄn musiken till det sceniska som ocksÄ denna gÄng myllrar av infall och mer eller mindre lyckade grepp.
Melanis intresse för simultana videoproduktioner dominerar ett vÀl lÄngt avsnitt i inköpsrundan i den snudd pÄ produktplacerade butik dÀr ovÀntad humor och diskbÀnksrealism distraherar. Med Olle Persson har Folkoperan en pÄlitlig kraft som dominerar scenen ocksÄ som stekt svan (!) till William Bakers höga tenorsolo innan bÄde koncentration och tÀthet i konceptet tappar styrfart nÀr det dramaturgiska greppet drivs för lÄngt för att enskilda infall inte skall kÀnnas godtyckliga.
FörestÀllningen Àr dock bÄde gripande och underhÄllande, de sju damerna gör med sina berÀttelser om sjÀlvupplevd glÀdje och sorg autentiska prosaiska avtryck i en musikaliskt vÀl av Anders Eby sammanhÄllen tolkning med över hundra personer pÄ scenen. Helhetsintrycket Àr lust och livsbejakelse, en upplevelse helt i linje med Orffs ursprungliga ambition.