En naken trumpetare går över den ödsliga scenen. Claire Wikholm minns revolterna, hur vi räddade almarna, alla friheterna före aids och hur vi i trafiken gick från vänster till höger och politiskt tvärtom. Sedan bryter det lös med Aquarius. Vattumannens tid är inne. Människan är osjälvisk, söker kunskap och vill fred.
I Stockholms stadsteaters musikal, som hade premiär i lördags, hyllas 1968 års flower power musikaliskt och koreografiskt. Ensemblen får, i Camilla Thulins kostymering, på sig slitna jeans, färgrika västar och tygrika klänningar, som de då och då sliter av sig för att fria och nakna ge sig hän i sånglig orgasm.
Den tomma scenen fylls med liv och som levs i gamla badkar, kylskåp, tält och barnvagn.
Fredrik Lyckes Berger leder flera sångnummer i ett fränt och fräckt utspel. Oskar Pierrou Lindéns transgalna Woof finns överallt i ständigt nya gestalter och förlöser med ”Sodomi, fellatio, cunnilingus, ljuva gåta. Herre, din skapelse gör oss kåta” den sexuella frihet vi i dag tar för given. Lika central är Sara Jangfeldts Sheila, Jane Fonda-medveten och med den glödgade vrede som fick samtiden att lyssna.
Albin Flinkas överklassgrabb Claude ansluter sig till gruppen men lyckas aldrig bränna sin inkallelseorder.
Hans uppror mot samtidens tvingande konformism är halvhjärtad. Så möter han inte heller något verkligt motstånd hos sina föräldrar.
Jag saknar den iskalla, bortvända vuxenvärld som förde krig i Vietnam och inte släppte färgade över tröskeln. Claire Wikholm. Bengt Järnblad, Rolf Lydahl och Eva Stensons vuxna är töntigt menlösa. Varför?
Andra akten börjar bedövande vackert med huttrande pälsklädda hippies i ett blått snett motljus. Festen är över. Världen har vänt dem ryggen. Livet i kollektiv förhöjs av galna infall som när de färgade i vita peruker och plymer dansar och hyllas för sin skönhet och potens.
Däremellan dövar de sig med droger. Men för gravida Jeanie finns ingen framtid. Hängande i sin barnvagn sjunger Anna-Maria Hallgarn förtvivlat desperat, ”Jag tror han hette Frank Mills …” – föreställningens mest berörande utspel.
Där lämnar föreställningen 1968 för ett gestaltat bildkollage ackompanjerat av en musikalisk kakafoni av bombräder, kulsprutesmatter, skrik och ödlig tystnad. Torterare och Guantánamofångar i orange drar förbi, flyende mejas ner och släpas bort av en ängel med röda vingar. Kadetten, överklassgrabben Claude, blir skjuten och begravd på stjärnbanerets flagga. Världen går under. Flower powerparadiset förvandlas till en öken där kläderna för tanken till vissna blommor. Då faller snön och begraver allt i vitt. På parkbänkar svävar Claire Wikholm och de andra äldre, den tidens hippie som hunnit bli sextio och med vemod minns sin ungdom. Med Sunshine återuppstår hippievärlden i en sångorgie som drar med sig publiken som aldrig vill gå hem.