Åtskilliga har känt sig kallade att beskriva hur vi kan finna lyckan och få bukt med såväl sockersug som relationer och personlig utveckling i självhjälpsböcker. Men böckerna är ofta floskeltunga, spekulativa och ger sällan något stöd för självkänslan. Då är det en lisa för själen att möta levande människor istället, som tillexempel den unga Uppsaladuon Keren Ravid och Hanna Lundgren i en egen pjäs på Uppsala stadsteaters lilla scen i Salongen.
De tar hjälp av musik ur vårt kollektiva populärkulturmedvetna och fyller på egna texter, några på vers. I ett slags rättegång, utfrågade av en svengelsktalande djup mansröst, konfronteras de med sig själva och sina tillkortakommanden. Tonen är lätt humoristisk och igenkänningsfaktorn hög. Nog hade jag trott att det ”osynliga” regelverket för hur man ska bete sig mellan den första och andra träffen var avskaffat för länge sedan. Men kraven på ett perfekt yttre och inre bland dem som närmar sig trettio verkar vara värre numera än när det begav sig för min del.
Duon på scenen jobbar hårt för att snöra av sig konventionens tvångströjor, som de rent bokstavligt har krängt på sig i föreställningens början, bredrandiga och trånga i svart och vitt.
Mesta styrkan i föreställningen är att Keren Ravid och Hannah Lundgren ger luft åt funderingar som många av oss kan känna igen. Inte är det något nytt i innehållet, men den självklara kraften i de båda aktörernas framförande är stärkande och som en liten vardagsfundering fungerar föreställningen bra. Den ges igen på torsdag kväll 1 mars.