Den politiska teaterns varande, som hade sin pik under 60-70-talet, har verkligen växlat genom åren. Men med ett val i antågande och med ett SD som växer sig allt starkare hade man verkligen väntat sig något annat än höstens slätstrukna repertoar, där hyllningar till Bergmans 100-årsjubileum tycks angelägnare än Sveriges framtid.
Lyckligtvis finns undantag som Kulturhuset Stadsteatern och Joakim Stens dramatisering av författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsons romantrilogi Krilon, med urpremiär i fredags.
Krilon skrevs mot bakgrund av andra världskriget och nazismens frammarsh och är såväl en hyllning till motståndetsom ett knivskarpt inlägg för de demokratiska värdena, som då liksom nu, sats i gungning av de allt mer bruna värderingarna som bubblat upp till ytan i de välputsade folkhemmen.
Året är 1941 och fastighetsmäklaren Johannes Krilon, spelad av Pablo Leiva Wenger, har tillsammans med sina vänner bildat en samtalsgrupp om konst, vetenskap och filosofi, liksom en motståndshandling till de allt mer utarmade demokratiska värdena. Krilon blir dock utsatt för en smädeskampanj som gör att alla inte bara vänder honom ryggen utan också allt det han representerar av medmänsklighet och omtanke.
De mörka krafterna på bostadsmarknaden vinner med en förödande hastighet mark och flathetens konsekvenser blir snart tydliga. Också för konsten. För plötsligt bryter Granskningsnämnden och teaterledningen föreställningen, som en följd av dess ”Sverigefientliga” åsikter. Och det är här, då pjäsen fullkomligt havererar, som pjäsen verkligen når sin fulla höjd. Avslöjar blottan i tiden. Att då redan blivit nu, en möjlig framtid 2023.
Ja, Krilon sjunger motståndets lov, lekfullt med den Brechtska anden vilande tungt över tiljorna och samtidigt med ett gravallvar, på ett sätt att den närapå fem timmar långa föreställningen vare sig blir uddlös eller tråkig. Tvärtom, även om budskapet ibland blir lite väl skrivet på näsan.
Det är en enastående ensemble, där framför allt Maria Sundbom, Emil Almén och Robin Keller briljerar,under ledning av den alltid lika angelägna regissören Carolina Frände.Troget förvaltar hon idén hos Johnsons dryga 1800 sidor långa krigsallegori där budskapet om passivitetens konsekvenser tränger med brännande tydlighet inpå bara huden. Se!
Maria Nyström Krantz
kultur@unt.se