Videon är inte längre tillgänglig
Årets upplaga av scenkonstfestivalen Tupp är mil ifrån förra årets version som stolt och självklart seglade på legenden Laurie Andersons exklusiva deltagande. Men det innebär inte så mycket. Dels för att det rätt snabbt tar slut på storheter av Andersons klass - i synnerhet om man ska få dem att förlägga ett av tre Europagigg i Uppsala - och dels för att Tupp i första hand ska ljussätta saker som syns för lite, snarare än lysas upp av stjärnglans.
Den postmodernt orienterade koreografen Andros Zine-Browns föreställning The Host erbjuder med sitt uppluckrade dansbegrepp en väldigt logisk festivalinledning.
Publiken är placerad på bänkar kring ett rektangulärt fält. Ljuset slocknar och i mörkret börjar en surrande ljudslinga ackompanjera några fläktar som får marken att växa. In i manegen kliver tre cowboys (hatt, brett bälte och boots) som först rör sig avvaktande och bredbent kring plastlandskapets allt mer påtagliga erektion.
Efter en stund bemöter männen det rumsliga upproret och interagerar med den flämtande plasten. De bestiger, faller, sjunker, bemästrar, hoppar, utmanar, rusar, kränger, slår, rider, vräker sig, river och drar. Och till slut dekonstruerar de bokstavligt landskapet och frilägger de upplåsbara kuddarna under plastfilten. Sedan bryts improvisationen av en rytmisk cowboydans som uttryckslöst firar männens landvinning tills golvet åter gör uppror och stiger under deras fötter för att, två meter senare, vräka dem åt sidan. Cowboysen stampar neutralt vidare ända till det oundvikliga slutet.
Det utmanande i Zins-Brownes koreografi består egentligen i att varje moment är utdraget, och i att publiken tillåts hitta egna ingångar till verket som å ena sidan liknar en munter sitcom och å andra sidan kan beskrivas som en mörk återgivning av den homosociala gemenskapens kärna av stum ignorans.
Verket är knappast omskakande men håller förväntat tuppkvalitet, och jag ser fram emot resten av veckan.