Innovativt och interaktivt

Läderlappen börjar chockartat med att ridån blir en gigantisk bildskärm som i realtid visar en energisk och elegant dirigerande Stefan Solyom på pulten och hans hovkapellister i full aktion: en fyndig kommentar till dagens direktsända föreställningar till digitala biografer där den fysiska närvaron får allt mindre betydelse samtidigt som orkesterdikets musiker för en gångs skull lyfts fram ur anonymiteten. Denna gång förtjänar också orkester och dirigent en särskild eloge, som om man satsat alldeles extra för att övervinna dagsaktuella förtret.

Ann-Margret Petterssons uppsättning av denna operetternas operett andas också framtidsoptimism och livsglädje, om än färgad av champagnens bedrägliga bubblor. En ljusskygg relationskomedi från 1874 på vulkanens rand, obekymrad om börskriser och globala epidemier, denna gång iscensatt kring det kosmopolitiska Hotell Carlton i Cannes år 1926 och inspirerad av jetsetet kring den ryske balettkungen Djagilev och hans parisiska Ryska baletten.

Som Djagilevs alter ego tolkar Jan Malmsjö den dekadent androgyne prins Orlofsky, en roll vanligen sjungen av kvinnor som nu får andra förtecken av en vokalt återhållsam Malmsjö, sminkad till oigenkännlighet och med som sig bör distanserat uttråkade manér. Loa Falkman gör en världsvan och humoristisk Eisenstein, som vanligt säker i de mest skiftande situationer. Som hans hustru Rosalinda triumferar Lena Nordin i halsbrytande koloraturer och raffinerat samspel. Michael Weinius som älskaren Alfred imponerar med sin vokala virilitet och tydliga textning. Med Kerstin Avemo som den sturska kammarjungfrun Adèle kompletteras den vokala ekvilibristiken av en tydlig och välgörande feministisk accent, bekräftad också av gubbsjuka övertramp.

Som fångvaktare har Helge Skoog den enda talrollen och gör en magnifik entré som folkilsken ståupphumorist där han med tydlig hänvisning till aktuell kulturpolitik drar ned jubel med tidsenligt avkrävd interaktion med publiken som tvingas sjunga med i fångarnas kör. Också scenerna i fängelset rymmer åtskillig träffsäker komik, väl tillvaratagen även av direktören Marcus Jupither.

Förnämligt och i sammanhanget kongenialt balettinslag är en scen ur Rimskij-Korsakovs Schéhérazade med agila dansare från Kungliga Baletten. Överlag imponerar Lars Östberghs minutiösa och galanta scenografi, Ann-Margret Fyregårds tidstypiska kostymer och Hans-Åke Sjöquists följsamma ljussättning.