Inre monolog på det ytliga planet

Om man har ambitionen att fånga storstadssjälen så måste kommunikationsmedlen bli centrala. I Hamadi Khemiris Signalfel är också pendeltågen och tunnelbanetågen spindelnätstrådarna som väver ihop berättelserna. En ung invandrarkille tänder på rektorns kontor. En skådespelande kvinna repeterar en underlägsen roll i ett Strindbergdrama. En kille kämpar för överlevnad i lumpen. Stadsflytet störs av ett stort signalfel som får kollektivtrafiken att halta.

Hamadi Khemiri sköter även all teknik på scenen, vilket betyder att han slår på och av musiken samt tänder och släcker lampor och lysrör, vilka har en betydande funktion i pjäsen. Genom ljusets olika riktningar, styrka skapas enkelt en mängd scenrum med skilda stämningar. Det behövs för variationen. För det mesta ros manuset i hamn. Språkkänslan finns där och talangen för att servera humor och pricksäkra människoporträtt utan att det blir banalt eller buskis. Men för ofta blir flödet av tankar monotomt och karaktärerna flyter ihop på ett mindre lyckat sätt.

I de bästa stunderna påminner Signalfel om den danska författaren Peer Hultbergs klassiska bok Rekviem som består av 537 lösryckta monologer. Liksom den bildar Khemiris röster ett dokument om vår tids själ. Men liksom orden på en teaterscen är mer förgängliga än de på tryckta boksidor så är Khemiris text också mer tidsbunden. Den är här och nu och kan inte vara någon annanstans. Tidsmarkörerna lyser som cigarettglödar i storstadsmörkret. Seven eleven, The Knife, Boten Anna, diskoturkar.

Föreställningen är dock mer fragmentarisk än Hultbergs bok där varje tankebana får ta tid. I Khemiris tappning bryts tankarna av och splittras upp till sms, tunnelbanetiggare, internetcommunityn, reklamtexter och gatumusikanter. Välbehövliga uppdelningar i avdelningar ger också nyhetsuppläsningarna som ger en viss kittling genom att rapportera om ett gisslandrama där en teaterpublik på Reginateatern i Uppsala hålls fångna.

En märklig sak med inre monolog är att den oftast fastnar i ytan mer än gestaltande teater fast det borde vara tvärtom. Något även Signalfel lider av. Alla tankarna ger för lite utrymme till egna tolkningar och gåtor.

Metainslagen är talande. En rastlös karaktär i publiken klagar över bristen på spektakulära inslag, den kvinnliga skådespelaren suckar över sin ställning och där stannar det. Diskussionen och analysen uteblir. Kvar står ett dokumenterande, upprepande och bekräftande av samhället vi lever i. Det är bitvis underhållande men leder aldrig längre än den där resan från en förort till jobbet i city och tillbaka hem igen.

Inre monolog på det ytliga planet

De inre monologerna dominerar Hamadi Khemiris Signalfel, men föreställningen tränger ändå sällan under ytan, enligt Andreas Jakobsson.