När Uppsala stadsteater tar sig an fallet Göran Lindberg ska de unga kvinnorna stå i fokus – men de blir snarare till objekt i polisens jakt på storvilt.
"Jag brukar beskriva mig själv som en som älskar barn, mjölk och hästar."
En man tittar ut över publiken och börjar riva sönder ett pappersark. Det han visar är normaliseringsprocessen, ett centralt begrepp inom kvinnojoursrörelsen. Så bryter man långsamt ner henne, tills ingenting finns kvar.
Länspolismästare Göran Lindberg byggde som bekant en karriär på att tala om kön, makt och våld mot kvinnor. Han gjorde sig ett namn i feministiska kretsar, blev impopulär i stora delar av poliskåren och höll dyra föreläsningar om jämställdhet – i mars 2010 skulle han ha talat i samband med hundraårsfirandet av den internationella kvinnodagen. Men spelet hann ta slut strax innan dess: Vid en Statoilmack i Falun greps kvinnornas vän av polisen, misstänkt för våldtäkt. Han hade rest till Dalarna för att ha sex med en 14-åring.
När dramatikern Cristina Gottfridsson gestaltar fallet Göran Lindberg (eller "Kapten Klänning" – det patriarkalt föraktfulla namnet har tyvärr hängt med in på teatern) är den uttalade ambitionen att låta de unga kvinnorna stå i centrum. Maja, Minna, Lilian, Pamela. En del från trasigare förhållanden än andra, men alla på olika sätt utsatta för Lindbergs brutalitet. Alla mer eller mindre säkra på att de inte ska bli trodda, efteråt. Det är verkligen dem det handlar om, och det är vämjeligt. Ändå är "Fallet Kapten Klänning" inte flickornas föreställning. Det som driver berättelsen framåt är istället spaningsarbetet, förhören och det ritualiserade polisarbetet. Precis som i Jonas Trolles nyutkomna bok "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag) är det lagens långa arm som både sätter upp ramarna kring dramat och agerar dess hjältar. Flickornas berättelser får visserligen ta stor plats på scenen, men i huvudsak som redskap för att sätta dit den högprofilerade förövaren. Trots goda skådespelarinsatser av bland annat Lolo Elwin och Nina Filimoshkina görs flickorna till objekt i sin egen historia.
Allan Svensson är mycket bra som Janusfiguren Göran Lindberg, som trots förkrossande bevis sitter arrogant och självsäker i polisförhören och diskuterar de "vanliga sexträffar" där han enligt den påföljande domen gjort sig skyldig till grov våldtäkt och misshandel. Men Lindbergs rörelse mellan demoniskt rus och rationell manipulation undersöks inte på allvar. Inför mötet med den minderåriga Maja ikläs Lindberg ett dionysiskt tjurhuvud och tar för ett kort ögonblick formen av ett skräckinjagande fabeldjur, men längre in i mörkret går vi inte. Istället får Davood Tafvizian och Aksel Morisse stå för komiskt andrum som dumma och ertappade torskar – roligt, och säkert i en ambition att peka på det vardagliga i sexhandeln – men också ett dramatiskt steg tillbaka.
"Den här föreställningen är en stor utredningshög", lyder pjäsens inledande programförklaring. Och "Fallet Kapten Klänning" lider mycket riktigt av att den så tydligt bygger på en förundersökning och ett verkligt händelseförlopp. Så framstår också de passager där regissören Eugenia Gorelik har närmat sig drömspelets estetik som de mest intressanta. Sexlinjen Telefiket blir en dimhöljd nattklubb där "generösa" män som Göran Lindberg letar ungt sällskap och partners in crime. De upprepade övergreppen sliter sig loss i en smärtans koreografi där ansiktslösa och utbytbara kvinnor kastas omkring på scenen som pappersdockor. Scenografen Maria Kuzik har i en slående scenbild låtit ett tungt nät dominera publikens synfält; ett sådant där människor lätt går under. Men dessa suggestiva grepp tas inte riktigt i anspråk, formen utnyttjas inte och snart är vi tillbaka i snutfilmstugget där snälla poliser försöker övertyga skälvande brottsoffer om att våga anförtro sig. Det spåret i pjäsen lyfter inte förrän Frida Berghs skadeskjutna överlevare läser sin monolog om övergreppen i en scenlösning som skjuter orden rakt i ansiktet på Göran Lindberg. Då blir det sant, då förstår vi.