Hade man inte hört att det varit succé tidigare hade man förstås varit orolig över hur det skulle gå att överföra Monty Python-gängets stilbildande humor till scenen, dessutom som musikal. Nu var det en obefogad farhåga, den här uppsättningen av Spamalot bjuder på många skratt och genomgående skicklig iscensättning.
I stort sett bygger berättelsen löst på filmen Monty Python and the Holy Grail, som i sin tur driver friskt med Kung Arthursagan. Filmen har ett antal odödliga scener som finns med de flesta även i musikalen.
Föreställningen är också i mycket en kärleksfull pastisch och drift med musikalgenren. Det märks tydligt vilken hatkärlek som viktigaste upphovsmannen Eric Idle har till det hela. Här finna allt av hög och låg humor, storslagna scener och högtravande sånger, sexig balett och överdådig dekor. Möjligen är sångerna inget man just minns efteråt, förutom klassikern från Life of Brian: Always look at the bright side of life.
Monty Python var ju ledstjärnor för en hel humorgeneration även i Sverige och många av dem står också på scenen. Det är inte varje dag man kan se Henrik Dorsin, Henrik Hjelt, Adde Malmberg, och Johan Glans på samma ställe. De vet hur man levererar det mesta ur ett skämt och kompletterar dessutom varandra fint. En överraskaning för mig är att mer okände Mattias Linderoth är en så komisk talang, duktig dansare och sångare dessutom. Extra eloge också till Kim Sulocki som bär mycket på sina axlar, liksom Nina Söderquist som gjort sin roll både i London och Malmö tidigare.
John Cleese får också vara med på ett hörn, för genren helt rättmätigt i en cameo som Guds röst.
Som väntat bjuder det hela på mängder med absurda och dråpliga situationer. Tempot är rappt från början till slut, mer så i andra halvan, och det är en samspelt och mycket duktig ensemble som helhet. Texten är inte så mycket uppdaterad men det behövs just inte heller, trots att humorn med nutida mått är tämligen snäll. En favorit här som i filmen är Svarte riddarens heroiska kamp ned till sista lem.