”Om dagen sover biograferna som krokodiler i solen vid gatornas stränder”, skrev den finlandssvenska poeten Henry Parland i sin första och enda diktsamling Idealrealisation som utkom 1929. Tingsanimismen, levandegörandet av de saker vi har omkring oss, blev ett frekvent återkommande drag inom många kulturella uttryck ungefär när moderniteten puffade i gång i slutet av 1800-talet, och har fortsatt fascinera sedan dess. Inte sällan i uttryck som fungerar som bryggor mellan olika åldrar. Lewis Carrols vingliga spelkortsvakter i Alice i underlandet skulle kunna beskrivas som ett slags arketyper.
Med orden ”när Sara skulle dricka te hände något annat” inleder den Uppsalabaserade dansgruppen Autopilot sin föreställning Något annat, för barn från 4 år, och gjuter därefter liv i de ting som omger den tesugna dansaren Sara Larsson Fryxell en enkel med effektiv scenografi.
Vardagsrummet blir ett kaninhål där tofflorna trippar i väg på egen hand, fåtöljen nyser och vill inte bli sutten i, avställningsbordet vinglar stelbent omkring och både tekopp och kanna visar sig ha oväntat många ansikten. Jenny Bjärkstedt gör skickligt de dansande sakerna med en övertygande pondus som gör att hon nästan inte syns.
Precis som i sin föreställning Damen lyckas Autopilot här hitta ett narrativt driv som gör mycket med små medel och visar åter igen att det inte är det minsta svårt att betrakta modern dans.
Mest imponerande är samspelet mellan de två dansarna. I de mellan varven nästan tröstlösa försöken att dricka te virvlar Sara Larsson Fryxell själv kring sina ägodelar, och föreställningen hittar en fin rytm genom att Fryxell och möblemanget turas om att följa varandras rörelsemönster. Visuellt anslående också för vuxna betraktare och obrutet underhållande för de små.