Su-En, den japanska butohtraditionens stora bevarare i Sverige, har i sin nya dansförestÀllning, som pÄ torsdagen hade premiÀr pÄ Dansens hus i Stockholm, lÄtit sig inspireras av tarantismen. En företeelse med ursprung i södra Italiens jordbruksregioner dÀr det hÀnde att bönderna, sÀrskilt under skördetiden, blev bitna av Tarantulaspindeln. För att rena sig och driva ut giftet ur kroppen dansade man, ett slags rituell dans med starka drag av exorcism.
Su-En har hÀr tillsammans med den japanske konstnÀren Junichi Kakizaki förvandlat scenrummet till en skördefest. Den mogna sÀden bildar en plats i mitten av scenen för den av dansspindeln bitna att driva ut vansinnet ur kroppen pÄ. Mot fonden ligger stora höbalar som snart visar sig föda fram mÀnskliga kroppar. Kakizaki gÄr under spelets gÄng och smyckar liksom efterhand ut rummet; strör vÄta höstlöv över scenen och bildar en smÄtt oformlig hÀngande gubbe av höbalarna. Det starka visuella uttrycket hör till förestÀllningens största förtjÀnster.
Rapture, hÀnryckning, heter verket. Ett begrepp som leder tankarna till andliga, utomkroppsliga, upplevelser. HÀr handlar det dock om en mycket köttslig hÀnryckning, för att inte sÀga besatthet. Men vansinnet Àr hÀr fÄngat i butohdansens extremt stiliserade, lÄngsamma, rörelsemönster. Just denna extrema stilisering bidrar till att skapa den pÄtagligt rituella, nÀrmast religiösa, stÀmning som finns i förestÀllningen.
Tillsammans med den japanskamerikanska ljudkonstnÀren Aki Onda drar Su-En in publiken i en lÄngsam suggestiv malström. Men mitt bland dessa dröjande stÀmningar finns det hela tiden en vÀldigt laddad energi, en koncentration i kropparna, som bÀr pÄ en sÄdan förtÀtad intensitet att den stundtals kan fÄ hela salongen att tyst skÀlva. Det rÀcker med att Su-En stÄr dÀr pÄ scenkanten. Energin gÄr inte att vÀrja sig mot. Den liksom strÄlar ur kroppen.