Det är en slingrig liten grusväg som leder in i skogarna där det tolv meter höga torn av trä, i och runt vilket Tornet Productions spelar sina föreställningar, ligger. En bit efter Almunge, på vägen mot Edsbro, svänger man av, till synes mitt ut i ingenstans. Det är knappast det mest publiktilldragande ställe man kan lägga sin teater på. Men väl framme möts man av en mysig liten spelplats där det stora tornet, några träställningar och skogen själv utgör scen. För de skolklasser som främst är tänkt som publik blir det kulturupplevelse och friluftsdag på samma gång. Och föreställningen som här bjuds på är av det oemotståndliga slaget, charmig och med mycket hjärta.
I år är det andra gången Tornet Productions ger föreställning här. Hösten 2009 invigdes den utomhusscen som man hoppas ska bli en etablerad barn- och ungdomsteater. Den förhoppningen har man säkert all möjlighet att förverkliga, åtminstone om man fortsätter i samma fina anda som Riddare Pappiljott, den föreställning som igår hade premiär.
Det är uppenbart var manusförfattaren och regissören Daniel S Cramér hämtat sin största inspiration till den här lätt galna föreställningen. Det är precis samma tygellösa blandning av sagostoff som man finner i de så populära filmerna om träsktrollet Shrek. Det är ett smart koncept att efterlikna, gångbart såväl för de allra yngsta (som skrattar åt de lustiga figurerna) som för föräldrarna (som skrattar åt de populärkulturella referenserna).
Här handlar det om flickan Malin som när hon inte kan sova ber sin pappa att hitta på en saga för henne. När hon väl somnar finner hon snart att hon blivit fast i drömmarnas värld. En värld där Robin Hood trånar efter den sköna Marion, där Sura älvan gnäller över sina små vingar, där det schizofrena trollet Börje och Bjarne sprider skräck, där det allvetande oraklet är en häst och där en helt vanlig pappa kan förvandlas till riddare Pappiljott. Jo, det är precis så skogstokigt som det låter.
Mitt i allt detta finns en rätt så tunn story om en stulen gyllene pil som måste hittas för att Robin Hood ska kunna tända gryningen och skicka tillbaka Malin till den vakna och verkliga världen igen. Men det är inte så mycket historien som de skojiga karaktärerna som är poängen med föreställningen. Allra roligast är Daniel S Cramér som Märkliga Figuren, som med ett hurtigt leende och glatt humör gestaltar en slags levande självmotsägelse. Riktigt kul.
Vad man skulle kunna önska sig till kommande års föreställningar, för sådana hoppas jag att det blir, är lite mer allvar. Här finns ett antytt dödstema i pjäsen, men det fördjupas aldrig. Riktigt bra och angelägen barnteater kan ju också tala allvar med sin publik, samtidigt som man underhåller. Det senare, att underhålla, har Tornet redan visat att man kan.