Lätt att leva sig in

Mobilerna slås av och vi hamnar i "rätt tidsålder". Det är för länge sedan, innan vissa gudar ens var födda. I korta och intrigmässigt enkla scener berättas en historia som tar avstamp i den fornnordiska mytologin, med de kvinnliga gudarna och halvgudarna i fokus. Freja, Hel, Idun och Gerd lever i ett kvinnligt rike regerat av Frigga. En maktkamp uppstår när Tor och Oden stormar in och kräver sin bit av kakan.

Med det perfekta sceneriet i området runt Björns hög i Håga är det lätt leva sig in. Till och med när höghusen i Flogsta skymtar i horisonten i vissa scener. Dessutom utnyttjar ensemblen terrängen på ett imponerande sätt. Med enkla medel uppnås ganska storartade effekter. Dvärgar dyker upp ur sina hålor bakom stenar, Frigg möter Oden på toppen av Kung Björns hög och i en skogsdunge bildar naturen en snygg avgränsning mellan två riken. Även hästarna, repet som hänger Oden i världsträdet Yggdrasil och skynket som gudarna föds ur ger mäktiga inslag.

Om vädergudarna står på Hågaspelets sida är däremot tveksamt. Visserligen skapar de mörka molnen en mäktig kuliss och de flesta regndropparna hänger kvar i himlen, men blåsten gör att alla som inte är nära på vinterklädda står och huttrar.

På minussidan rent spelmässigt ligger känslan av att skaparna underskattat skådespelarnas förmåga att förmedla och publikens förmåga att uppfatta historien. Den känns ibland onödigt förenklad. De många scenbytena gör också att lite för mycket energi går åt till att publiken ska hitta rätt platser att stå på för att inte störa men ändå se.

Men det är småinvändningar i en övertygande helhet och inget som inte ganska enkelt kan korrigeras till nästa års uppsättning. För det är knappast någon i den fulltaliga publiken som tvivlar på att Hågaspelet är en tradition som kommit för att stanna.

Lätt att leva sig in

Andreas Jakobsson tvivlar inte på att Hågaspelet är en tradition som kommit för att stanna.