Lekfullt i dansglädjens namn

Även om dansföreställningen Det perfäkta solot handlar om glädjen i att själv få utforma ett danssolo helt efter eget tycke, är det inledningsvis de fyra dansarnas gemensamma sekvenser som imponerar. Synkronisering är ordet när fyra par steppande, hoppande, stampande och marscherande fötter låter som om de var ett enda sammansvetsat par. Tankarna går osökt till Stomp, den internationella succéföreställningen där ensemblen framkallar fantastiska rytmer med hjälp av sina egna kroppar och en stor scenografisk apparat.

Scenografin i Det perfäkta solot är dock blygsam, och består endast av sex trälådor i olika storlekar, utplacerade på ett tomt golv. Lådorna används oavbrutet som pallar, trummor, gömställen eller språngbrädor för allehanda akrobatiska konster. Dansarna, en sprattelgubbe i jättestor röd fluga, en dansant krabat och två trumvirtuoser, turas om att inta rampljuset. Det är inte tu tal om att de är skickliga - inte bara rytmiskt utan också musikaliskt.
Men risken med den ibland halsbrytande leken med lådorna på scenen, är att publikens fascination blandas med oro för skådespelarnas väl och ve, och jag kommer på mig själv med att förskräckt sitta och vänta på att någon ska snubbla på alla vingliga lådor och slå sig ordentligt, eller åtminstone kräkas av alla snurrar. Och när Mikael Strid dansar omkring med en jättestor trälåda över huvudet så att bara benen sticker fram, skrattar jag åt den dråpliga synen, men tänker samtidigt på hur obekvämt det måste vara för ryggen att vara nerböjd under en låda så länge.
Sådana bekymmer har säkert inte föreställningens främsta målgrupp, som är barn i mellanstadieåldern. Detta avspeglas dock inte i premiärpubliken, som består av idel vuxna och endast en handfull barn. Snett bakom mig sitter i alla fall fyra killar i tioårsåldern, och då och då sneglar jag på deras reaktion, utan att kunna avläsa deras ansikten. En tanke kommer smygande: Är detta vad barn vill se, eller är det vad vi vuxna tror att barn vill se?

Nere på scenen ger sig Peter Lagergren hän i ett fantastiskt rytmiknummer där hans kropp och händer blir till en enda stor trummaskin. Och plötsligt hör jag hur någon bakom mig i publiken börjar ackompanjera rytmen på scenen med egna handklappningar. Först svagt och sedan allt högre, allt snabbare. Jag sneglar bakåt och ser hur småkillarna nu går upp i föreställningen med liv och lust - hur energin från scenen har laddat deras kroppar och nu kräver sitt utlopp. Och jag längtar plötsligt efter att se föreställningen tillsammans med fler barn, med en hel salong full av barn.
På scenen sitter de fyra dansarna nu på rad och manar fram en gemensam rytm. Och äntligen börjar vi vuxna försiktigt klappa med i takten. Men då är föreställningen slut.

Lekfullt i dansglädjens namn

Med de egna kropparna som instrument manade fyra dansare fram en galen lek i rytmikens namn på Gottsunda Dans & Teater. Synd att publiken nästan bara bestod av vuxna, tycker Nell Ray.